Oftast känns det som att jag står utanför och tittar ner på världen genom ett repat plexiglas, så långt över folket där nere, de som kämpar för saken, så som folk kämpat för saken sedan tidernas begynnelse.

Saken är en och flera miljoner olika ting, men för de flesta är det att motsätta sig någon annans sak. De sitter alla i små vågskålar, och åker någon upp åker någon annan ner. I all evighet. Upp och ner, älskling, alltid upp och ner. Jag betraktar vansinnet med trötta ögon och försöker förstå, men finner ingen som helst logik. Jag fattar ingenting.

Puss
Pappa

Hej älskling.

Det ligger ett decimetertjockt lager av snö över vår by och det pendlar mellan tre plus och tre minus. Precis lagom för pulka och snögubbar. ”Ut, ut”. Det har i det stora hela varit en fantastisk vinter, inte för mycket snö och behagliga temperaturer. Och det är snart februari. Snart vår!

Frekvent använda ord: Ut, akta dig, byta blöja, dricka, sitta, apelsin, äckligt, knack knack, bada, strumpa, jacka, apa, tubbies, bil

Det blev en kortis bara, men jag återkommer.

Puss/
Pappa

Hej älskling. Jag ligger i badet och funderar på en grej. Om jag, eller vi, din mamma och jag, blir arga på er barn i onödan? Om det finns något annat sätt att få dig att förstå att man inte får äta kattmat och sparka på katten, än att efter att ha lyft bort dig och sagt nej nio gånger, höja rösten den tionde, så att du snörper på den lilla munnen och dina ögon börjar tåras? Och om det finns något annat sätt att få Milla att borsta tänderna och gå och lägga sig, än att efter att man sagt till nio gånger, höja rösten den tionde, så att Milla blir ledsen och tycker att jag är arg på henne jämt? Jag vet inte Juni. Det är naturligtvis svårt att göra allting rätt, näst intill omöjligt, men gör jag verkligen mitt bästa? Jag försöker ständigt att rätta till fel och brister för att bli en bättre förälder. Men i slutet av dagen, när allt stannar upp och jag ser mig själv i spegeln, så ser jag åter igen den där lättirriterade pappan, som lyckats med bedriften att göra människorna han älskar mest av allt på denna jord ledsna.

Förlåt.
Älskar dig.
Pappa

Nu har du precis rastat Tila. Det är vår hund. Det är en av de roligaste sakerna du vet. Och hon med. Vi tre har tagit en promenad varje kväll senaste veckan. Inte världens snabbaste, men ganska långa, med tanke på hur korta ben du har. Du har redan gått ut med henne fler gånger än vad din storebror gjort på 17 år.

Du brukar även rasta henne inomhus. Tila har börjat se dig som sin lillmatte, och när du ropar på henne så kommer hon springande, sätter sig stilla så att du kan koppla henne, i hopp om att få gå ut, sen låter hon sig snällt ledas omkring i huset. Nio gånger av tio tvingas hon besviken inse att det inte blev någon härlig utomhuspromenad. Men nästa gång kommer hon springande igen, lika glad. Hon lever på hoppet. För plötsligt händer det!

Puss
Pappa

Gladklutt

Hej älskling. Det är ett nytt år här, 2015, den förste januari, och vi två är de enda vakna människorna i världen. Vi har varit ute i slasket och lekt hela förmiddagen, bestigit kullen bakom huset, och hoppat i vattenpölarna. Det
senare är lite av en favoritsysselsättning för dig.
Det blev en lugn nyårsafton, igen, men jag höll mig faktiskt vaken till tolvslaget i år. Anders och Katarina kom förbi. Och Tussi var här. Anders gjorde hemgjorda sushi i stora lass, musslor, och créme brulé. Mumma. Det var väl allt tror jag. Nu ska jag ta mig en sushifrulle.

Puss
pappa

27 december kom äntligen snön. Milla är överlycklig. Tillsammans med alla andra barn. Även lilla du. Solen skiner, en decimeter snö, och det gnistrande landskapet är som gjort för lek. Milla tog med dig ut till kullen i parken bakom huset, på förmiddagen, och åkte pulka. Men du vägrade ha vantar på dig, så det blev lite kallt om händerna efter ett tag. Sen lämnade hon bara av dig och stack i väg med grannbarnen till stora pulkabacken. Härligt. Nu kom hon nyss hem med lilla Ebba. De sitter här och spelar tv-spel och dricker varm choklad. Och du sover. Som alltid när jag skriver. Men det är i stort sett enda tiden jag har när jag får vara lite ifred. Förut hade jag badkaret, men det sket sig ju, för nu har alla lärt sig att öppna utifrån.

Puss/
Pappa

Annandag jul, 2014, kl 14.07. Hej Juni, min lilla älskling. Du sover middag nu, din mamma jobbar, Milla tog med sig limpistolen och pyssellådan och åkte hem till sina kusiner. Oliver sov hos Tussi i natt och har inte kommit hem än. Det är ca -10 grader kallt, frostigt, vitt men ingen snö direkt.

Det känns overkligt att det är ett helt år sedan vi firade din första jul ute på fyrudden. Som om det bara vore ett par månader sedan. Din andra Julafton firade vi här, hemma hos oss. Jag, din Mamma, Milla, Oliver. Din Mormor, Anders och Emma. Din Morfar. Sara, Markus, Ebba, och Elsa. Det var trevligt, lugnt och skönt. Du sprang och delade ut julklappar kors och tvärs. Dina favoritpaket var en röd gungstol, ett stort duplo-lego, en leksaksspis, och med massor av låtsasmat. Det har lekts med dem non-stop i dagarna tre. I går åkte vi ut till Mottorp och hälsade på hos din farmor och farfar, åt lite och myste i lugnet i mörka skogen.

I natt sov du nästan hela natten. Vaknade till någon gång vid 23-tiden, men somnade om direkt, och sov i ett sträck, ända fram till 08.30. tyvärr kunde jag själv inte njuta av den långa sömnen, efter som jag är sjuk och sovit fläckvis hela natten. Men det var ju skönt för dig.
Vi har varit sjuka, i stort sett allihop i familjen, i omgångar, i snart tre veckor. Du är väl nästan frisk nu, lite snörvlig, men jag har fått bihåleinflammation, och din mamma och dina syskon har halsont. Men förutom det så har vi det riktigt bra här borta i forntiden.

Puss/
Pappa

(Saxat från telefonen))

Hej Juni. Du skrämde mig i går. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit mer rädd i hela mitt liv. Och en del av skräcken finns kvar än, även om den falnat något sen jag fick träffa dig och såg att du inte hade ont, var glad, och klättrade omkring som vanligt.

Du och jag befinner oss nu, i skrivande stund, i ett dagrum på Linköpings lasarett. Vi har sovit i ett rum här i natt, lite längre bort i korridoren, och en sjuksyster har tagit tester, eller prover, på dig varannan timme hela natten. Nu väntar vi på besked från neurokirurgen, om du behöver röntgas igen eller inte. Därför har du inte fått äta frukost än. Det är jobbigt. Väntan. Men du leker bredvid mig här, som om ingenting skulle ha hänt, trots att du har en stor stödkrage runt nacken fortfarande, och haft sedan igår.

Vad har hänt då? Jo, jag var på väg hem från Värmland i går eftermiddag, där jag legat ute på jobb i tre dygn, och längtade hem till er, när Milla ringde och grät. Hon berättade att du hade klättrat ur en kundvagn på IKEA och landat med huvudet före ner på stengolvet. När jag senare fick tag i din mamma så hade hon ringt ambulans. Nästa gång så väntade ni på resultatet från röntgen. Sen kom beskedet. Kota två och tre i nacken var förskjutna. Och det kanske skulle behövas operation. Jag satt hemma och väntade, och grät. Hjärnan spelade upp de värsta scenariorna möjligt. Helförlamning. Personlighetsförändring. Och värre än så… Men sedan jag pratat ytterligare några gånger med din mamma, och sen äntligen själv fick se dig så släppte värsta rädslan. Du hade inte ont, lekte och klättrade som vanligt, och framför allt så var du samma lilla människa.

PS.
Läkaren meddelade oss nyss om att du kunde ta av dig din krage och åka hem. Ingen mer röntgen, inga fel på dina kotor, bara en färgglad bula i pannan.

Tackar gudarna för att jag få ha dig hos mig. Skräm mig aldrig så igen. Min älskade lilla gullunge.

Puss/
Pappa