Hej Juni min älskling. I dag är det första advent, året är 2014. I morgon fyller din mamma 37 år, och i övermorgon fyller du 1,5.

Herregud vad du pratar nu. Hela tiden. Du säger Tila . ”Tia”. Och när du pratar om Milla är det ”Mea. Du har ett namn för Oliver med, men jag kan inte skriva det, det låter som en rad vokaler, Ooääaae, men det brukar du stå och ropa vid grinden i trappan ner till hans rum. Fortfarande relativt luddigt snack allt som allt, men det hindrar dig inte från att använda rösten frekvent, du upprepar i stort sett allting. Det är väldigt mycket Nej fortfarande, och Oj!

Vi hade precis ett litet samtal, du och jag, när vi skulle byta din blöja. Jag frågade om du hade bajsat. ”Nej, Mea!” sa du. (Milla). Jag sa att det var lite svårt att skylla ifrån sig på syrran när man har bajs i sin egen blöja. ”Nej”, sa du. Och det hade du ju rätt i. Det var ju jättelätt.

Puss
Pappa

Milla ville att jag skulle visa dig hur hon ser ut efter att du rivit henne i ansiktet, och hälsar att du kommer att få igen när du minst anar det. Du ska bara få växa till dig ett par år först.

Puss
Pappa

Du snusar här bredvid mig. I din egen säng. Jag ska också försöka sova. Du andas tungt. Förkylningen jag hörde i din andning i förrgår verkar vara borta. Skönt. De här bilderna tog jag på dagis idag. Du satt i sandlådan och bakade kakor och sken upp som en sol när du fick syn på mig.

Jag kom att tänka på att du fyllde ett år och fem månader här om dagen. Det låter otroligt, att du bara funnits så kort tid. Jag var tvungen att räkna, Herregud. Det är ju ingenting. Ändå har du hunnit göra ett massivt avtryck i våra liv. Det känns som att du varit hos oss mycket längre.. ja, så länge jag kan minnas faktiskt. Svårt att erinra sig en tid innan dig.

Puss
Pappa

Ännu en skön helg. November och 14 grader varmt. Världen är upp och ner.

P

Att vara vuxen är inte alltid så lätt som man skulle kunna tänka sig, Juni. När jag var barn, eller tonåring, då längtade jag efter att bli stor och få bestämma själv. Och det blev precis så härligt som jag trott, till att börja med. Jag flyttade hemifrån och kände mig fri och stark. Jag gjorde vad jag ville, när jag ville, och hur jag ville! Snart insåg jag dock att det inte bara betydde ”frihet” att bli vuxen. Det fanns ett och annat lager till.

Jag flyttade hemifrån redan som 16 åring, men kan nog inte påstå att jag började klara mig själv innan jag blev 18-19, även om jag säkert trodde det då. Jag försökte sköta mig, med blandat resultat, och försöker än idag. Visst har jag misslyckats åtskilliga gånger, men jag har haft en makalös tur, Juni. Jag har alltid haft min mamma.

Mamma. Hon gav mig en helt fantastisk barndom, fylld med så många olika perioder, platser, och miljöer. Och Göran med, sedan han kom in i bilden när jag var nio år. Min uppväxt har varit helt perfekt. Jag kunde inte önskat mig något mer, eller mindre. Jag hoppas att hon vet det, och att Göran vet att jag verkligen ser det så även om vi hade våra problem året innan jag flyttade. Du vet, Juni, jag var i gränslandet mellan pojke och man och trodde att jag visste allt om livet och världen, och att generationen innan inte fattade något. Liknande fas som de flesta antagligen gått igenom. Säkert även du när du läser det här, älskling.

Men som jag var inne på: Även långt efter barndomen, ända fram till dags datum, så har din farmor alltid funnits där som en livlina när allt rasat. Hon har ställt upp för mig på alla sätt och vis, i vått och torrt. Framförallt så har det alltid funnits en lugn och trygg plats att fly till när jag behövt en paus från livet. Det kanske var några år sedan jag behövde just den livlinan, men jag minns väl hur världen kunde vara i totalkaos, men så fort jag satte mig i hennes bil, FEJ, och var på väg ut mot Lövdalen så blev luften lätt att andas, och de svarta molnen försvann i backspegeln.

Jag önskar att vi, din mamma och jag, och vårt hem, kommer att bli den tillflyktsorten för dig, Juni, och för Oliver och Milla. Att om ni någon gång känner att det blir lite för tufft att vara vuxen, eller bara vill pysslas om, så ska vi alltid finnas här för er.

Puss
pappa

Hej Juni, min älskade lilla unge. Det är söndag här, solen skiner, och din mamma sa att det var femton grader varmt ute. Hon åkte precis i väg till Stockholm, utbildning av något slag.
Milla ligger i sitt rum med dubbla ipads och bygger virtuella världar, din storebror var uppe och hämtade en kaffe och försvann ner till sitt rum igen. Du leker med pappershanddukar på golvet bredvid mig. Så ligger det till. Hoppas du har det bra där borta i framtiden.

Puss/
Pappa

Hej min älskling. Det är måndag och jag har lämnat dig igen. Fortfarande Barsebäck. Sjunde veckan i sträck nu. Helgerna bara swischar till och försvinner. Känns som att jag knappt hinner träffa dig. Träffa er. Min älskade familj. Men vi sov ihop två nätter, och hann att leka, bara du och jag, både lördag- och söndag morgon, innan de andra vaknade. Du är härlig nu. Det har hänt massor med ditt språk på bara en vecka, du babblar oavbrutet. Ropar och härmar. Och du förstår nästan allt. Du är en glad prick, skrattar mycket, men du kan även bli riktigt arg om du inte får som du vill. Du är livlig, klättrar och springer, öppnar dörrar, och utforskar. Millas rum är nog favoriten, till hennes förtret. Du älskar att bada, även i badkaret, och har inga problem med skölja ur schampot, eller att få vatten över huvud och ansikte. Snarare tvärt om, du gillar det och leker själv med duschslangen.

Det har varit en skön helg, även om den gick för fort. I lördags var det fantastiskt sensommarväder, med 17 plusgrader och sol, fast vi är i mitten på Oktober. Härligt. Vi har varit ute på baksidan och i uterummet och lekt i bara t-shirt. Jag passade på att klippa häcken. Milla hade Elicia på övernattning i fredags, och i lördags sov Tussi över hos Oliver.
I söndags kom regnet. Din moster Sara fyllde år. Och du fick en blå rutschkana av Kotte.

Puss/
Pappa