Ska man verkligen prata om döden med sina barn? Då menar jag inte om man bör upplysa om att den existerar, utan känslorna och tankarna kring den, sin egen relation till den. Jag har hört teser om att man ska det, som en förberedelse för när vänner och släktingar börjar droppa av. Avdramatisera. I mitt fall stämmer det inte. Ingenting blir bättre av att prata om döden, hur avslappnad ton man än har. Den är ond. Den splittrar barndomsvänner, syskon, och makar. Den separerar föräldrar från sina barn. Inga undantag. Den kommer att skilja dig från mig. Tids nog. Döden. Fy fan. Jag hatar den över allt annat. Avdramatisera va? Ja, det låter vettigt. Om man är idiot. Den enda möjligheten för mig att kunna leva ett drägligt liv med den vetskapen i bagaget är att försöka förtränga den. Låtsas att nuet är för evigt.

Det funkar inget vidare. Flera gånger per dag pickar tankarna på döden små hål i muren jag byggt upp kring medvetandet, och jag jobbar varje dag, varje timma, med att försöka täppa till dem. Högst provisoriskt. Just nu räknar jag år jag har kvar med dig, med Oliver och med Milla, och då känns det lite bättre. Det är många kvar. Sanna kan med lite tur få se dig gå i pension. Det är fysiskt möjligt. Såvida hon börjar värdesätta tiden med sina barn högre än kärleken till nikotinet vill säga, annars får du vara glad om hon hinner se dig ta studenten. Jag räknar alltid ”tid kvar” hos alla människor jag träffar. Ibland gör det mig lite gladare. Men oftast gör det mig jävligt ledsen.

Paradoxen med det här är att ju att jag mår bättre än någonsin just nu, och ju bättre jag mår, ju mer kärlek jag har att förlora, desto mer påtaglig blir ångesten för att behöva se de jag älskar försvinna, och även för min egen död. När livet var skit så kände jag aldrig så. Då längtade jag efter den. Då var den inte ett problem, den var en lösning. Livets ironi.

Om jag nu inte ska bita mitt eget blod i svansen så kan jag aldrig låta dig läsa det här. Vill inte väcka några slumrande demoner. Har du inte tänkt dessa tankar än så kanske du kan få ett drägligt liv, så den här sidan kommer rivas ut ur din bok innan den når dig.

Puss/
Pappa, (ca hälften kvar)

Du har haft en jobbig natt, älskling. Den tuffaste i ditt liv. Feber. Gråt. Jag har aldrig sett eller hört dig så ledsen. Men nu på morgonen har allt varit som vanligt igen. Nu ligger du i min famn. Sover. Utmattad.

Puss/
Pappa

Förstår att det inte är lätt att sova när folk nyper dig i kinderna hela tiden. Men vad begär du av oss älskling? Det är ju helt omöjligt att låta bli!

Puss/
Pappa

Vi skrattar inte åt dig, vi skrattar med dig… ähum.

Puss/
Pappa

Idag är det din systers födelsedag. 8 år. Tiden går fort, man hinner bara blinka till. Snart är det du som börjar andra klass, cyklar till skolan själv, och kollar på snygga killar i skolkatalogen.

Puss/
Pappa