Jag är en nostalgiker. Det kanske är någonting dystert över sådana. Över ”oss”. Någonting tragiskt och patetiskt. Kanske misstas vi för att vara bakåtsträvare, men så är det inte alls i mitt fall. Jag gillar nutiden och ser nyfiket på när den evolverar. Men jag vill känna något, älskar alla sorts känslor, även de mörka. Och de allra starkaste vemodet finner jag i det förflutna. I saknaden. I sorgen. Många jag känner undviker medvetet att tänka på saker som försvunnit, tid som förbrukats, människor de förlorat, för att de inte orkar med att bli ledsna. Jag välkomnar det. Jag vill känna. Annars har allt skett förgäves. Sorg för mig är inte ett tillfälligt tillstånd, det permanent. Jag vill kunna framkalla den när jag känner att jag behöver. Vill kunna gråta.

En doft. En plats. En pryl. Små saker som plötsligt kan väcka det som för länge sedan blev arkiverat och glömt. Just doft kanske är en av de starkaste utlösarna, tillsammans med en viss plats kan det bli en otrolig känsloexplosion. Ett exempel jag minns tydligt är när jag besökte min gamla högstadieskola, lukten från korridorerna, gymnastiksalen, det var som en tidsmaskin, allt kom tillbaka. Tyvärr har jag ju förlorat mycket av mitt luktsinne sedan tre år tillbaka, vissa dofter är de samma, starka parfymer, sköljmedel, doftljus förvrängs oftast till brandrök, andra känner jag inte alls. Det som grämer mig mest är att jag inte längre kan känna lukten av havet. Eller att schampot som påmint mig om mina tonår, Jane Hellen, känns som att stoppa näsan i en majbrasa.

Men även ljud kan vara en stark källa till minnen. Under de här senaste fyra veckorna i Barsebäck så har jag i stort sett jobbat nonstop med hörselskydd, runt 12 timmar per dag. Medan jag arbetat har jag i lurarna lyssnat på allt från ljudböcker till poddar och musik. Älskar det. Man blir så stumt isolerad från omvärlden och hjärnan börjar leta i alla skrymslen och vrår efter saker man inte ens visste fanns. T.ex.: Idag lyssnade jag på ett sommarprat som lagts ut som podcasts, med Måns Herngren från 1986. Jag minns att Nicke hade det inspelat på kassettband året det sändes. Nu när jag hör det igen, 28 år senare, så ser jag för mitt inre var jag lyssnade på det sist. Inte ”var” som i vilken stad, vilket hus, eller ens vilket rum, utan exakt var i Nickes rum i Wernsberg. Jag låg på golvet mellan hans sovrum och allrummet utanför. Jag kände igen varenda ord. Och härom veckan: På Spotify har jag en lista döpt till ”youth” med musik från när jag var ett litet kart och framåt. Det är i vanliga fall bara en vanlig playlist med gamla låtar, men när man minimerar intryck från omvärlden och verkligen bara fylls av musiken, då blir den till en fantastisk källa av minnen, en katalog av små händelser. En av låtarna framkallade ett specifikt spindelmannenäventyr från 1982. Jag såg serierutorna framför mig, teckningarna, kände den mörka stämningen i historien, och såg omslaget när Spindeln stryps av kadavret, ”Av jord är du kommen”. Antagligen har jag läst just den serietidningen när jag lyssnat på den låten, de etsades ihop i mitt undermedvetna, och nu över trettio år senare triggade låten synerna av tidningen. Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Det ironiska är att jag nu i skrivande stund glömt vilken låt det var som framkallade minnet.

Puss/
Pappa

..att ha balkongdörren öppen, och det enda som påminner om den utsuddade gränsen mellan ute och inne är en ljum kvällsbris mot bar hud.

Godmorgon Juni. Klockan är 8.10 och det är fantastiskt väder. Redan över 20 grader varmt och sol. Det har varit mellan 25-28 i tre dagar nu. Jag har skjutsat Oliver till pendeln, han har nationellt prov idag. Han har kämpat hårt med matten sista tiden. Milla tog cykeln till skolan, du och mamma ligger fortfarande och sover.

Idag ska jag lägga sista handen på poolen. Det är bara att fylla på sista skvätten och sätta på cirkulationspumpen. Sen kan vi bada tills vi skrumpnar bort Juni. Härligt. Milla, Emilia, och Jonna kunde inte hålla sig, utan badade redan igår innan jag var färdigt, i midjehögt iskallt vatten.

Din mamma har fått ett nytt intresse, hon har gått en utbildning och blivit certifierad rynkutslätare och läppmodifierare. Roligt, och det finns pengar att tjäna, om man kan hålla sig från sina egna varor. Det kunde hon naturligtvis inte. Jag vet inte vem jag bor med längre. Det kommer upp en ny människa varje morgon. Just nu är jag tillsammans med Linda Rosing (googla). Okej. Jag överdriver lite. Man får tycka vad man vill om skönhetsingrepp, men det är fruktansvärt svårt att ta någonting seriöst som kommer ut ur en anknäbb. Min åsikt bara. Jag gillar det inte, inget från silikonbröst och läppförstoring, till löshår och lösögonfransar. Har svårt att koppla bort accessoarna, de tar fokus från personen bakom och allt jag ser är tomma formgjutna skal. Vulgotrenden. Grundades i porrindustrin i LA på 80-talet, och spred sig som en löpeld över Sverige under 2000-talet, en galen pandemi, och nu 2014 är den snarare en norm än en trend bland unga tjejer vars högsta ambitioner i livet är att förstora brösten och bli ”kända”. Fruktansvärt. Men, peppar peppar, så tycker jag mig ana tendenser till att trenden börjar vända, det äkta börjar bli inne igen, nästan exklusivt. Hoppas hoppas hoppas att du slipper alla dessa sjuka påtryckningar och att du kan känna dig nöjd och vacker som du är.

Puss
Pappa

Igår när jag gick omkring med dig på armen, så fick jag syn på Milla genom fönstret. Hon satt i trädet helt stilla. Hon stirrade ner på plankorna på trädkojans golv, men blicken var långt långt borta. Hon såg så ensam ut.

– Hej Älskling, vad tänker du på? Du ser så ledsen ut.

– När du blir gammal kommer du inte att komma ihåg allt vi gjort tillsammans..

– Jo. Jag skriver ju ned allt. I fall jag skulle glömma nåt. 

– Men du kommer ju inte att minnas det på riktigt.. Pappa, jag vill inte att ni ska dö. Vill inte bli lämnad ensam kvar. 

Jag har inget vettigt svar på sådana tankar. Hon har ju antagligen rätt i att jag kommer börja glömma bort saker, men förhoppningsvis inte än på 40 år. Och döden. Jag vill inte ljuga för henne, men vill ändå inte mata en begynnande ångest med att säga att alla måste dö någon gång. Det är för tidigt att börja tänka på sånt. Jag brukar svara henne att det inte är alls är säkert att vi kommer dö. Att vi antagligen inte kommer det, att forskare hunnit lösa problemet innan det blir aktuellt. Att det nog då finns ett piller att ta som ger oss evigt liv, och att vi kommer få vara tillsammans jämt. Det är väl ingen lögn? Även om hon förstår hur liten chans det är att jag får rätt så planterar jag ett litet frö, ett möjligt alternativ. Det är det enda jag kan göra, skänka en liten gnutta hopp till min lilla flicka, mitt lilla barn med de allt för stora tankarna.

Puss/
Pappa

Där är de. Mina döttrar. Lite av Sanna, lite av mig. Ändå unika. Två egna små personer. Helt fantastiskt.

Det lugna kluckandet i båthuset. Badberget. Maneterna. Måsarna. Mina fina badbyxor, blåa med röda delfiner. Doften av bräckt vatten, tjära, tång, och fiskfjäll.  

Jag låg där på mage i båthuset. Flytvästen uppdragen under hakan och håven i det klara vattnet. Väntade. Mest på småfisk, men även på morfar som var ute och vittjade näten. De enda gångerna lugnet bröts var när postbåten eller sop-pråmen åkte förbi och skapade lite turbulens bland båtarna. Det var här jag hade lärt mig simma. Hela fyra simtag som övervakats av min stora kusin Anna-Sara och hennes kompis. Jag tror att jag slumrade till där ett tag, i skuggan.

Noterade i drömmen tennkulemotorns karakteristiska signum, svagt långt långt bort, och vaknade till. ”TUK-TUK-TUK-TUK” Jag ville vara beredd att ta emot. Ville se de levande fiskarna i den stora blåa tunnan. Jag reste mig, drog upp håven och sprang barfota på de kala solheta klipporna för att hinna möta båten. De brunbrända små benen hade blivit randiga från timmarna på bryggans grova brädor. När jag såg honom komma fram bakom udden började jag hoppa och vinka. Den lilla figuren långt där ute vinkade tillbaka. Jag älskade min morfar. Den tidens morfar.

Det som skilde denna skärgårdsidyll från andra, var när min Italienske far var där. En gipskatt nerborrad i den ursvenska myllan. Ovanligt på den tiden antar jag, men inget jag reagerade över naturligtvis. Men jag har fått höra lite historier av morfar. Bland annat när de var ute och fiskade. Kastspö. Hur min far blivit så exalterad när han fick napp, att han slitit upp gäddorna långt upp i skogen. Dock var jag då så pytteliten att  jag bara fått det återberättat för mig, så jag tar det med en nypa salt.

Sen stack han ju från Sverige. Lämnade lilla mig. Jag var bara ett par år då. Men jag hade min mamma, mormor och morfar, morbröder, mostrar, och mina kusiner. Och senare även ett par nya pappor, varav den ena jag har kvar än idag. Gick ingen nöd på mig. Och vi har, tack vare din älskade farmor, alltid hållit kontakten med den italienska sidan genom åren, även om min far är den jag/vi har minst kontakt med.

Jag saknar Norra Malmö i Västerviks skärgård, alla lekfulla somrar. Lukten av gasollampan i boden på kvällen. Att sitta i Walter och Bedas körbärsträd och äta körsbär. Att smyga in i den övergivna ladan på ängen med de gamla traktorerna och militärfordonen. Jag saknar min Mormor och min kusin Sebastian. Önskar att jag fick träffa dom igen. Och jag är livrädd för att inte kunna ge er barn lika fantastiska minnen som jag fick.

Puss/
Lilla grisen

Din farfar, min far, min svenske sådan, hade förr i tiden en lustig noja över att folk var för länge på toaletten. Kommer ihåg när jag bodde hemma att han stod utanför och ropade: ”Måste du använda hela rullen med toapapper? Det räcker med två perforeringar!” Haha. Ursäkta? Är det okej att jag torkar mig klart? Jag har aldrig fattat mig på det där. Till hans försvar så kan jag ju erkänna att jag lånat deras toa i snart tjugo år efter det, och alltid fått sitta ifred hur länge jag vill, och alltid torkat färdigt.

Den roligaste gången var i allafall när morsan hade tjejträff hemma med alla hennes kompisar. Då fick han för sig att min lillasyster varit inlåst för länge på toan, så han gick och hämtade en kökskniv och pillade upp låset.

”Vad gör du där inne så länge?” sa han argt och öppnade dörren. Men där inne satt inte min syrra, utan en av morsans arbetskamrater med brallorna vid knäna. Hahaha, Jag vet inte vem av dom som var rödast i ansiktet. Kvinnan på toan, Göran eller Morsan. Pinsamast det årtiondet. Härligt att försöka ursäkta bort det. Men sen fick man vara i fred på muggen ett tag framöver.

Lustigt, men din farfar klev precis innanför dörren här nu. Haha. Telepati. Tyvärr ligger du och sover så ni fick inte träffas denna gång. Han hade varit hos veterinären med Gibbe, som har en skada i tassen som inte vill läka. Sen skulle han köpa ärtor på en kvarn här i närheten. Visste inte ens att man kunde det. Varför? Vet inte. De kanske var slut på ICA.

Puss/
Pappa

Usch. Jag är gammal nu, Juni. Ännu äldre när du läser det här, om jag fortfarande lever. Någonting hände efter 35. Kroppen började brytas ner. Fram tills dess blev allt bara bättre, man blev starkare, smartare, smidigare, snyggare, piggare. Sen. Boom. Över krönet. Mot avgrunden. Stel. Trött. Nu orkar jag varken tänka eller röra mig. Kroppen svarar inte lika bra på träning, och motivationen dör efter några dagar. Förut var allt så enkelt. Nu så svårt.

Och på toppen av det, i början av förfallet så råkade jag ut för många märkliga grejer. Skumma skador och symtom. Det började med en krossad slemkropp (!? red.anm) i hälen, som i och för sig läkte till slut, även om det tog ett par år. Det var självförvållat. Parkour för feta medelålders män = Idioti. Det kan du skriva upp på en liten lapp och lägga i plånkan. Jag hoppade från ett tak, ner på en container, till en mur, och ner på asfalten. Den smärtsamma landningen hade sett betydligt bättre ut i min fantasi, och gav mig en liten aha-upplevelse ”Jaha. Jag är inte Spindelmannen..”. Så här i efterhand kan det ju verka dåraktigt, men det är väl en del av mänsklighetens försvarsmekanism att lura sig själv att kroppen är lika gammal som sinnet, (17. red.anm.), och förtränga att man närmar sig det oundvikliga slutet.

Nästa märkliga grej som hände lider jag av än idag. Det började i September 2011. Ett förvrängt luktsinne. Låter skojsigt va? Det är det inte. Det började med att jag kände en svagt röklukt. Varför vet ingen riktigt, men straxt innan, i samma veva så släckte jag en motorbrand och blev exponerad för röken, jag slutade även att röka, och jag fick ett kraftigt slag i tinningen. Dock inte samtidigt, men samma månad. Det började med att jag trodde att det brann, i bilen, i huset, gick och letade bränder, öppnad fönster och vädrade. Doften blev starkare och efter ett tag kunde jag inte andas, som att stoppa huvudet i bolmande rå brandrök, fick panik och trodde att jag skulle dö av syrebrist, och fick åka upp akut. Men ingen kunde laga mig, nu allt är kollat, lungröntgen, syresättning, huvudscan, näs- och psykdoktorer, och så länge det är konstaterat att det inte är något farligt så görs inget mer. Fick rådet att intala mig själv att det är en illusion. Omöjligt. För mig är det på riktigt. Jag fick även veta att det kunde växa bort, men hade det inte försvunnit inom ett år så skulle jag antagligen aldrig bli av med det. I dag, snart tre år senare, så fick jag veva ner bilrutan på väg till jobbet för att jag skulle kunna andas. Problemet är ju att det inte hjälper med frisk luft efter som det inte finns någon rök på riktigt. Det jag får göra vid sådana situationer är att hålla för näsan och andas genom munnen. Det funkar mot lukten, med bihålorna värker. Nu på senare tid så har jag upptäckt att en del dofter alltid triggar igång det. Vissa parfymer, godis, doftljus. ”Fel” sköljmedel kan förstöra hela min tillvaro. Jag känner alltså inte originaldoften alls, så det kan vara svårt att härleda det till något specifikt. Men t.ex. schampot Jane Hellen, en doft som jag bara älskade förr, den kan jag inte känna alls längre. Den har förvandlats till en blandning av stark brandrök och damm. Stoppar jag ner näsan i flaskan så kan jag inte andas. Andra märken kan vara helt doftlösa, medan vissa kan vara helt normala. Jag har bollat med tanken att döda luktsinnet helt när det är som värst, men att aldrig någonsin kunna känna doft eller smak, då blir världen bra fadd. Skumma grejer. Svårt att förklara. Jag ska göra ett sista försök, kognitiv beteendeterapi.

Och så har jag en värk i höger testikel. Ibland olidligt, ibland nästan inget. Har haft det i ett par månader snart tror jag. Även det är nu konstaterat att det inte är något farligt, och ingenting mer görs åt saken. Ingen prostata- eller testikelcancer, vilket är det första man tänker, det ENDA man tänker på, tills någon bevisat motsatsen. Inga roliga undersökningar heller. Prostatan kollar man genom ett finger i stjärten. Och medan jag låg där i fosterställning, och den unge läkaren och jag var ett, så passade jag på att fråga om han någonsin ångrat sitt yrkesval.  Nej, det gjorde jag inte, men jag tänkte det. Stackars sate, vilket skitjobb.

Testikelcancer kollar man genom att röntga. Ultraljud. Om du blivit mamma än så vet du hur det går till. En klick varm vaselin, och sen ett evigt gnidande fram och tillbaka, runt, runt. Lite skönt. Fast det är roligare att leta foster än cancerknölar. Det började med att jag fick ”klä om” bakom ett skynke, vilket innebar att jag fick göra en full Kalle Anka, dra av mig brallor och fillingar, traska ut i rummet med bar underkropp, och lägga mig på röntgenbritsen med hela klasen i spotlightljuset. Väldigt luftigt, men lite onaturligt i sin naturlighet. Hur som helst så sa läkaren att det såg riktigt bra ut. .. Sen började han undersöka mig. Hehe. Jag fick vänta på svaret i någon vecka, och som sagt, även det såg bra ut, det var inget farligt. Men den molande värken finns där fortfarande, och det finns roligare ställen att ha ont på.

Jaha. Så är det. Jag samlar på mig smärtor och symtom som förvisso inte är farliga men som inte kan botas. Väntar med spänning på nästa grej. Så, nu har jag gnällt färdigt. :)

Puss/
Pappa.

P.s
Helt otroligt! Precis just nu ringde kirurgen. Jag höll andan till han förklarat sitt ärende. Var helt säker på att han skulle säga att de hade missat en tumör på röntgenbilderna. Det hade de inte, det var ”i stort sett” uteslutet, han gjorde bara en uppföljning. Däremot så tyckte han att jag skulle boka en tid på vårcentralen, för en second opinion. Hmm. Känns inget bra. Om jag dör, stäm dom!
d.s

P.s 2
När jag försökte välja en passande bild till det här inlägget så kom jag att tänka på en historia som en polare Helander drog för över tio år sedan:
En liten gumma klev in i en affär, – Hej, jag skulle vilja köpa en klocka!
Mannen bakom kassan tittade frågande på henne och svarade, -Vi säljer inte klockor, vi kastrerar katter.
Gumman kliade sig i huvudet och sa. – Men om ni kastrerar katter, varför har ni då klockor i skyltfönstret?
-Ja., svarade mannen bakom kassan, – ..har du något bättre förslag?
d.s

Jag funderar ofta på hur era liv kommer att bli. Här följer en vision jag ser, en av tusen möjliga historier som kan finnas där framme i  din tid:

Milla hon följde lagar och regler. Oliver och Juni bara slogs. När det var dags för den årliga bilsemestern rymde han och hon till skogs.
Milla hade vänner som segla till Sandhamn, Oliver fyllde huset med fest, och om nån sa att Juni var för ung för att vara med sa Oliver att hon var hans gäst.
Milla hon höll sig till mig, och de andra till Sannas förstås. Jag sa: Ni tror ni kan allt det här, men tids nog får ni se vad det är att verkligen slåss.

Milla tog sig in på Handels med glans, Oliver läste filosofi. Juni gav upp plugget i nian och allt hon hade var ett liv utan nån större mening i.
Nu slogs Oliver och Milla, och Juni tittade på. De slogs med ord, slogs om rätt och fel. Juni drack pilsner på stranden och spela gitarr. Hon tänkte inte bli det här samhällets träl.
Milla gick ut med stipendiet i hand, Oliver ockupera och skrek: Ner med kapitalet, ner med allting! Milla sa: det där är en farlig lek.

Milla tog planet till staterna, Oliver klättra i partiet. Han försökte att få Juni att lämna stränderna, han sa: närhelst du känner för det, kom hit!
Han bjöd på vin och en massa böcker och talade om medvetenhet och plikt och om solidaritet och massan och makt, och allt som måste komma en dag på sikt. Han stack till Kuba i maj, skulle spela och sjunga, och leva fritt i ett befriat land.

Från Kalifornien kom ett vykort till Juni, Milla skrev: Kom hit, det här är framtidens land. Idag jobbar hon i Silicon Valley. Hon har man, barn, villa, hund, och pool, fyra bilar och tjugotre kanaler, och högt ovan allt en alltid lysande sol.
Juni kom förbi där när hon var på luffen. Milla sa: Stanna kvar här, jag ska hjälpa dej fram. Kapitalet är spännande och flexibelt. Jag har alltid plats för en framtidskvinna.
Hennes man börja gråta efter fyra martinis, och dottern skrek och de gick ut. Vid poolen sa hon: Det är lite spänt här ibland, men i Amerika kan allt redas ut.

Och månen lyser så tyst och kall i natt, och de väntar på värmen från söder. Det var ingenting särskilt med dem, tre syskon, med hjärtan som glöder.

Juni kör taxi ibland när hon måste, annars skriver hon och målar en del. Hon bor omodernt, men har en vän som kommer och värmer henne varannan kväll.
Hon reser och väntar och tänker på allt som hänt genom alla år. Och Oliver kommer dit ibland och slickar sina sår.
Ungarna nere på fiket, de fattar inte vad han pratar om. De har sina liv att leva, sin framtid, sitt hopp. Oliver varken kan eller vill dom bry sig om.

En natt i september, innan allt det här ännu hänt, smög Oliver och Juni ut, de såg Milla sitta i sitt rum och läsa, som om läxorna aldrig ville ta slut.
De tog sig fram genom mörkret ner till sjön, och slog sig ner på bryggan, de två. Oliver la armen runt Junis axlar och sa: Det finns flera vägar att gå.
Men vad som än händer, vad som än sker, så ska du och jag alltid hålla ihop. Och de hörde nånting uppe från huset det lät som ett skrik, lät som ett rop

Och månen lyser så tyst och kall i natt, och de väntar på värmen från söder. Det var inget särskilt med dem, tre syskon, med hjärtan som glöder.

…

Stämmer det Juni? Det kanske inte är en vision, och jag kan ha influerats lite av Ulf Lundells ”Tre bröder”.
Okej,. jag rippade den rakt av. Hehe. Men det är ändå ett möjligt scenario! Ett av tusen.

Puss/
Pappa