Kvinnor. Ni är inte som oss. Ni är inte män. Inte ens människor. Ni är urdjur som besitter gudars kraft. Liv skapas i er. Liv med instinkter, tankar, och drömmar.

Och era kroppar, herregud, era kroppar. Om man nu tvekat på kraften ni besitter. Tarmar skjuts undan, magmuskler separeras och fogar mjuknar. Era bröst producerar näring. Ni trycker ut ett grapefruktstort huvud mellan era ben, ur ett hål stort som en femkrona. Frivilligt.

Ni är inte människor…

Men efter ca ett halvår verkar vi män glömt det. Glömt bort vad ni egentligen är. Ni skiftar skepnad och vandrar åter igen mitt ibland oss, som vanligt folk. Otäckt det där. Skrämmande och fascinerande. Men mig lurar ni inte längre. Jag har sett en av er förvandlas tre gånger!

Puss/
Pappa

P.s Vi står i evig skuld till er kvinnor, som låter oss vara med om dessa mirakel och krafter. Skulle rollerna varit omvända skulle människorasen dö ut efter en generation. Älskar er. d.s

Hjälp! Nån har lagt en liten bäbis här! Herregud! Vilka sjuka människor det finns alltså, lämna en sprillans ny liten människa ensam med mig. Lägga ett liv i mina händer. Det största av ansvar.

Har jag missat nån grundläggande obligatorisk barnskaffarkurs, för det verkas förväntas att man ska kunna det här? Jaha, jag får väl göra mitt bästa då. Måste försöka lösa det här på nåt sätt. Får googla..

/

Ordet. Jag uppfann det väl inte direkt. Det var mer som att det kom till mig. Den 29 maj. Just då hade jag ingen aning om vad det kunde tänkas ha för betydelse, om ens någon alls, men jag ville inte bara kasta bort det. Så jag använde det. I en tweet: ”Har uppfunnit ett nytt ord: ”Ödmjölk”. Feel free to use it any way you want”

Men nu ser jag allt gnistrande glasklart. Det är en underbar fusion av tre ord, tre livsviktiga ting: öde, ödmjukhet och mjölk. Ett livets elexir. Ödet slumpas inte ut, kära Juni. Nej. Sitt öde får man tilldelat sig genom sin mammas bröst, i form av rå, outspädd, kärlek.

Ödmjölk.