Hej älskling, jag har varit borta hela veckan, men nu är jag äntligen hemma hos dig igen ett par dagar. Du sover middag här bredvid mig. Jag jobbar för tillfället på Barsebäck, Kärnkraftverket utanför Malmö. Jag minns från min barndom morsans gråa stickiga annorack med en knallgul och röd knapp: ”Atomkraft? Nej tack!”.
Nu river jag skiten.
Cirkeln är sluten.

Fast nu har jag inget emot just själva kärnkraften, att jag råkar vara där är bara ett jobb, inget kall. Det är ganska tufft att lämna familjen fem dagar i sträck, men vi behöver pengarna så det är bara att bita ihop. Jag oroar mig lite för er om kvällarna. Tänker på hur din mamma ska orka pussla ihop dagarna, särskilt mornarna med lämning skola, dagis, skjutsa Oliver till pendeln, och hinna till jobbet, sköta hemmets sysslor, samtidigt som hon kanske inte fått sova ordentligt. Men det verkar ha funkat bra. Milla och Oliver är ju stora nog att kunna hjälpa till. Man får delegera. De växer garanterat med uppgiften. Och farmor hjälper till, hon är hos dig en kväll i veckan när Sanna jobbar kvällspass. Mitt arbete i Barsebäck är planerat till sex veckor. Jag tror att det kommer ta högst fyra. Vi får se.

Du mår bra, men har fått utslag, röda prickar över delar av kroppen. Såg ut som vattkoppor, men det var det inte. Nu kommer jag naturligtvis inte ihåg vad de heter men de är inte farliga på något sätt, och du kan fortsätta vara på förskolan. Inskolningen är över och allt har gått jättebra. Du stormtrivs. Oliver och Tussi firar 8 månader tillsammans idag , de skulle ut och äta. De verkar trivas ihop. Det gör mig glad. Milla leker med Thilde.
Jo, vänta,… höstblåsor kallas de.

Övrigt: Zlatan har gjort 50 mål i svenska landslaget i fotboll. Det kommande riksdagsvalet fyller nyhetsflödet. Skitnödiga vänstertroll gnäller sönder sociala medier och hetsar över hur dåligt vi har det i Sverige, samtidigt som terrorgruppen IS (Isis) sprider skräck i världen. Ryssland och deras ledare Putin läxar upp Ukrainska folket för att de fick för sig att de kunde vara fria. Palestinakonflikten puttrar på med över 1000 nya lik bara i sommar, mestadels civilbefolkning. Ebolaviruset sprider sig i Västafrika. Krig och svält dödar barn runt hela vårt klot.

Elände Juni. Elände. Om man bor i Sverige och ändå anser sig ha rätt att gnälla över sin situation bör man ha en fet örfil, sättas i ett flygplan med en enkelbiljett till Västbanken.

Så. Sluttjurat. För idag ;)

Även om det varit underbart sensommarväder nu i veckan, med 20 grader varmt och sol, så känns det att det är en annan luft. Hösten är här. Lite härligt.

Nu vaknade du.

Puss
Pappa

Det är ett rymdskepp/tidsmaskin. Vi kan åka vart vi vill!

…och du ville åka en sekund framåt i tiden, en meter närmare köket. :)

Puss/

Pappa

Hej Juni. Inskolningen på dagis har gått över förväntan. Nja, inte över kanske, men som förväntat: Skitbra! Exakt som det gjorde med din bror och din syster back in the days. Redan i slutet på förra veckan, och hela denna, så har vi lämnat dig kl. 09:00 och hämtat dig 13.30. Du äter bra, och sover middagsluren ute i din vagn. Jag har inte hört dig gråta en enda gång innanför Sörgårdens grindar. Inte när jag lämnar dig, inte när jag hämtar dig. Visst, jag hade nog gärna sett dig darra lite på underläppen när jag säger hejdå, och spricka upp i ett leende och springa mot mig med öppna armar när jag hämtar dig, av rent egoistiska skäl, men du är en glad fis när vi lämnar dig på morgonen, och du är samma glada fis när du vinkar hejdå till dagis på eftermiddagen. Och för din skull älskling så är jag överlycklig att du redan funnit trygghet hos personal och barn.
Ditt välmående går hand i hand med mitt.

I fredags hade Milla sitt första helt egna födelsekalas med  sina egna vänner. Poolparty hemma. Jag var lite orolig för att ..ja. Jag vet inte. För att ingen skulle komma, för att barnen skulle tycka att det var tråkigt, för att Milla skulle bli besviken och ledsen, för att vi skulle vara pinsamma föräldrar, för att någon skulle drunkna, för att… Ja, för allt som en halvnojig förälder brukar oroa sig för. Det visade sig ju att jag oroade mig i onödan såklart. Oftast gör man ju det. Milla hade planerat det mesta själv, med hjälp av Thilde, och de känner ju naturligtvis sina kompisar bättre än vad jag gör. Sara, Ebba och Elsa hjälpte till att styra upp allt, med tips på lekar, dukning och pynt. Det blev ett bra gäng, och fullt ös från första sekund. Bad, hög musik, hamburgare, godis och lek. Inte ens en liten regnskur kunde stoppa flockens framfart, och bland alla barn så sprang tre lyckliga hundar, Astrid, Molly, och Tila. De gjorde succé, och blev söndermatade med både ostbågar och kärlek. Alla verkade ha kul, och Milla var nöjd och glad.
Och hennes välmående går hand i hand med mitt. :)

Puss/
Pappa

Jag sörjer sex människor som jag älskat och förlorat. De finns inte längre. Bara en av dem är död.

I veckan som gick så digitaliserade jag äntligen ett gammalt videoband som legat ett halvår på skrivbordet, det är från 1997-2000, din brors första år. Jag grät den natten. Jag saknar den lilla krabaten så mycket att det gör ont. Nu finns han inte längre, och jag kommer aldrig att få träffa honom igen. Jo, själva Oliver lever ju fortfarande, nyss fyllda 17 år. Men är det verkligen samma människa som den lilla killen på filmen? Sanna säger att det är det. Hon har väl rätt, hon brukar ha det. Men han ser inte likadan ut, har inte samma röst eller språk, har inte samma personlighet eller intressen. Han luktar inte ens likadant. Den versionen som finns nu är en underbar människa som jag älskar mer än livet själv, exakt lika mycket som jag älskade den treåriga versionen, och det har varit helt fantastiskt att få följa med på resan, uppleva varje fas och se honom utvecklas, men.. Jag har varit inne på det här förr, och jag är ärligt talat förvånad över att ingen annan någonsin talar om det, att ingen upplyser om det fruktansvärda med att skaffa barn, att man kommer att förlora minst fyra barn per unge. Att även om man får en ny kärlek varje gång en fas försvinner så kommer man för evig ha sorg över de som försvunnit. Som om de vore döda. Det borde ligga broschyrer som varnar om det här på ungdomsklinikerna bredvid RFSUs. Jag kan ju omöjligt vara ensam om att notera detta fenomen? Att lida av det?

Vi är ensamma hemma, du och jag. Mamma och Milla är inne på Augustifestivalen, Oliver sov hos Tussi inatt och har inte kommit hem än. Du sitter här bredvid mig i sängen och plockar med fjärrkontrollerna. Vi lyssnar på musik och du sjunger med lite och gungar med huvudet. Jag tänkte att du skulle sova lite middag, men det tänkte inte du. Busfrö. Du är varm av allt klättrade och ditt hår är ruffsigt, lockigt, och luktar nytvättat.
Helvete..
Jag mår illa nu..
Jag ska inte tänka på sånt här..
…
Jag kommer förlora dig.

Jag glömde ju nämna näe. Ordet alltså. Det är nog det du använder mest frekvent, och mest välartikulerat. ”Näe”. Du säger det med flera olika tonfall. ”Nä!” ”Nääähe” ”Nähääää..”. I bland slänger du in ett mitt i våra samtal, som att du vill vara med i diskussionen, vilket har gett oss många skratt. Det kan komma lite när som, är även det givna svaret på allt man frågar dig, och du säger det med sådan självsäkerhet och pondus att man i bland börjar tvivla på sig själv.
”Älskling, nu måste vi gå och lägga oss”
”Näe”
”Eh..? Nej, kanske inte riktigt än…”

P

P.s Jag hade visst inte alls glömt ”näe” i förrförra inlägget, jag hade bara glömt att jag inte hade glömt det.

Du ligger här bredvid mig nu. Du har precis somnat och din andning är tung. Jag testade nyss om du sov djupt nog, så att jag skulle kunde lämna dig. Pussade på dig. Du ryckte till och sa ”Dä!” , men slappnade av och försvann bort igen. Jag vet exakt vad du menade, trollunge. Du påvisade att du fortfarande, fast du befann dig i gränslandet, hade stenkoll på var jag ställt din vällingflaska. Du gjorde samma sak innan du somnade, men då pekade du med och ville ha flaskan, och du godtog snällt ett nej utan protester. Vilket inte är vanligt. Men det går hand i hand med hur dagen i helhet har varit. Helt fantastisk, världens mysigaste unge. Inte minsta lilla gnäll, bara skratt och bus, mycket klättring och ensamlek. Och så har du lekt med Molly, både inne och ute. Det är din mammas kompis Lottas hundvalp som bor hos oss den här veckan, en Cavalier King Charles. 5 mån. Du gick med henne i koppel, på fotbollsplanen. Det är det bästa du vet. Du brukar gå omkring med Astrid med i koppel, fast inomhus, helt överlycklig. Du har även hängt med Milla och hennes kompisar.

Sov gott nu busfrö.

Puss
Pappa

..or Don’t mind the gap!

Bang! Helt plötsligt är vi i mitten av augusti. Nästan. Den trettonde. Barnen har fortfarande sommarlov, men det börjar närma sig slutspurten. Nästa måndag börjar allvaret. I går fyllde Milla 9 år, du började inskolningen på dagis, och Robin Williams dog. Både mamma och jag var med dig din allra första dag på Sörgårdens förskola, men det struntade du i. Du glömde oss på tjugo sekunder, och traskade iväg bland personal och barn som om du ägde stället. Känns inte som att det kommer bli allt för tufft med inskolningen, men det kommer säkert bli några jobbiga perioder framöver med. Jag talar av 17 års dagiserfarenhet. I dag fick du i alla fall måla fingerfärg. Det såg du ut att gilla.

Sen vi sågs här sist så har det i stort sett varit hett, hett, hett, med temperaturer upp mot 32 grader. Vi har tagit några små utflykter, Tylösand, Falkenberg, Västervik, Grönan, men mest av allt har vi varit hemma och badat. Poolen visade sig vara en bra investering, den har fyllt sin funktion, kylt ner våra kokande skallar dessa tropiska veckor, men framför allt så har den fått upp Oliver från källaren och skapat en bättre och tätare relation mellan din bror och syster. Vilket bara det gör det värt alla pengar i världen. De brukar ta kvällsdopp ihop. De grejar och hoppar, slår volter och busar. Även lilla du får vara med i syskongemenskapen, och i vattnet. Du är riktigt vattenvan nu, och har inga problem med att doppa huvudet, eller skölja ur håret med duschen. Annars har sommaren har varit kantad av barn och hundar. Mycket Ebba, Elsa och Astrid, vilket har varit skönt för Milla, att slippa vara ensam.

Jag tänkte ju skriva massor, eftersom jag hållit mig borta så länge, men jag har skitbråttom. Sitter på jobbet i Oxelösund och jag måste hinna hem innan din mamma börjar jobba. Föräldraledigheten är slut. Sötebrödsdagarna är över. Nu börjar den långa mörka resan. Nej vars. Men jag hade ju tänkt att lämna lite update kring din utveckling. I snabba drag: Du rör dig obehindrat överallt, rörlig, klättrar i och ur soffor och sängar, trappor m.m. Säger fortfarande bara i stort sett ”Nej!” Och ”Där”, nåt ”mamamama” och ”papapapa”, men annars inget som riktigt går att tyda, även om du jollrar och sjunger mycket. Du förstår massor, man kan be dig att gå och slänga skräp eller öppna dörren. Och vill du ha något, typ mat eller dricka, springer du dit, pekar och säger ”Dä!”. Hör du musik så börjar du dansa, gunga, och nicka med huvudet. Ser urkul ut. Diggar järnet.

..argh, måste åka nu..

Skriver mer sedan.

Puss Pappa

Hej Juni. Det är 32 grader varmt här borta i dåtiden. Vi tar en liten semestervila från datorn och ägnar oss åt bad och glass istället. Men jag lovar att fylla i luckorna när det blir lite svalare.

Puss älskling.

Du är nu ett år, en månad och 11 dagar.

Hej Juni. Idag är det den 29:de Juni – året är 2014. Klockan är 12:00 och alla i det Ekiska palatset sover, utom jag. Du har i och för sig varit vaken mellan nio i morse tills för fem minuter sedan, men alla andra sover fortfarande sin skönhetssömn. Milla är inte helt kry, har haft feber i ett par dagar nu. Din mamma jobbade på Bråvallafestivalen i skepnad av sjuksköterska, och kom inte hem för än vid typ 05:00 i natt. Oliver var också på Bråvalla, fast som besökare, och kom hem vid midnatt. Det är andra året festivalen hålls, och artister i år var Iron Maiden, Anthrax, Bad religion, Kanye West, Offspring m.m.. Nu vaknade Oliver.

Vad har vi gjort sedan sist då? Ebba Elsa och Astrid har varit här några dagar. När solen tittade fram i ett litet hål mellan regnmolnen så passade vi på att åka till Himpa och bada. Du ville aldrig gå upp ur vattnet fast du trillade och doppade huvudet hela tiden, och jag satte mig på en humla. Vi har gjort massor mer, men det var väl det viktigaste. Eller det som lämnade starkast intryck, i både minne och stjärtveck.

Vädret denna sommar kanske inte varit det bästa hittills, ur bad-och sol-aspekt. Det började ju super med 25-30 grader redan i maj, men efter det har det varit relativt kallt och regnigt mestadels hela Juni. Men jag vet att jag ändå kommer minnas denna sommar som helt fantastisk, varm och lång, bara sol. Det gör jag alltid. Och jag får alltid höra av gnälliga j*vlar att det var den sämsta sommaren i mannaminne. Bittert och tragiskt. Det är som med mina däck till bilen. Jag tycker alltid att de är skitfina, men får alltid höra: ”De här rackarna är ju helt slut”. Jag har en tendens till att se saker annorlunda än alla andra. Speciellt när det kostar mig 10 000. ‘Haha. Dålig jämförelse. Okej, glöm däcken, men i övrigt:  Njut av de positiva sakerna i stället för att ständigt fokusera på de dåliga. Livet blir så mycket trevligare då, älskling.

Nej, nu ska jag åka till Kungsängens flygplats och hämta din farmor och farfar, som kommer hem efter en weekend på Gotland.

Puss
Pappa