Jag funderar ofta på hur era liv kommer att bli. Här följer en vision jag ser, en av tusen möjliga historier som kan finnas där framme i din tid:
Milla hon följde lagar och regler. Oliver och Juni bara slogs. När det var dags för den årliga bilsemestern rymde han och hon till skogs.
Milla hade vänner som segla till Sandhamn, Oliver fyllde huset med fest, och om nån sa att Juni var för ung för att vara med sa Oliver att hon var hans gäst.
Milla hon höll sig till mig, och de andra till Sannas förstås. Jag sa: Ni tror ni kan allt det här, men tids nog får ni se vad det är att verkligen slåss.
Milla tog sig in på Handels med glans, Oliver läste filosofi. Juni gav upp plugget i nian och allt hon hade var ett liv utan nån större mening i.
Nu slogs Oliver och Milla, och Juni tittade på. De slogs med ord, slogs om rätt och fel. Juni drack pilsner på stranden och spela gitarr. Hon tänkte inte bli det här samhällets träl.
Milla gick ut med stipendiet i hand, Oliver ockupera och skrek: Ner med kapitalet, ner med allting! Milla sa: det där är en farlig lek.
Milla tog planet till staterna, Oliver klättra i partiet. Han försökte att få Juni att lämna stränderna, han sa: närhelst du känner för det, kom hit!
Han bjöd på vin och en massa böcker och talade om medvetenhet och plikt och om solidaritet och massan och makt, och allt som måste komma en dag på sikt. Han stack till Kuba i maj, skulle spela och sjunga, och leva fritt i ett befriat land.
Från Kalifornien kom ett vykort till Juni, Milla skrev: Kom hit, det här är framtidens land. Idag jobbar hon i Silicon Valley. Hon har man, barn, villa, hund, och pool, fyra bilar och tjugotre kanaler, och högt ovan allt en alltid lysande sol.
Juni kom förbi där när hon var på luffen. Milla sa: Stanna kvar här, jag ska hjälpa dej fram. Kapitalet är spännande och flexibelt. Jag har alltid plats för en framtidskvinna.
Hennes man börja gråta efter fyra martinis, och dottern skrek och de gick ut. Vid poolen sa hon: Det är lite spänt här ibland, men i Amerika kan allt redas ut.
Och månen lyser så tyst och kall i natt, och de väntar på värmen från söder. Det var ingenting särskilt med dem, tre syskon, med hjärtan som glöder.
Juni kör taxi ibland när hon måste, annars skriver hon och målar en del. Hon bor omodernt, men har en vän som kommer och värmer henne varannan kväll.
Hon reser och väntar och tänker på allt som hänt genom alla år. Och Oliver kommer dit ibland och slickar sina sår.
Ungarna nere på fiket, de fattar inte vad han pratar om. De har sina liv att leva, sin framtid, sitt hopp. Oliver varken kan eller vill dom bry sig om.
En natt i september, innan allt det här ännu hänt, smög Oliver och Juni ut, de såg Milla sitta i sitt rum och läsa, som om läxorna aldrig ville ta slut.
De tog sig fram genom mörkret ner till sjön, och slog sig ner på bryggan, de två. Oliver la armen runt Junis axlar och sa: Det finns flera vägar att gå.
Men vad som än händer, vad som än sker, så ska du och jag alltid hålla ihop. Och de hörde nånting uppe från huset det lät som ett skrik, lät som ett rop
Och månen lyser så tyst och kall i natt, och de väntar på värmen från söder. Det var inget särskilt med dem, tre syskon, med hjärtan som glöder.
…
Stämmer det Juni? Det kanske inte är en vision, och jag kan ha influerats lite av Ulf Lundells ”Tre bröder”.
Okej,. jag rippade den rakt av. Hehe. Men det är ändå ett möjligt scenario! Ett av tusen.
Puss/
Pappa
Mitt Junibarn 