Hög tid att sova nu, vi är redan en timme in på nytt dygn och det nalkas skola och arbete. På tal om tid, vilket rötet påfund. Människosläktets helvetesbojor. Eliminerar minsta lilla möjlighet till frihet. Klockorna är de spanska ryttarna på vägen mot utopin. Jag har väl kanske alltid känt det, men försökt förtränga det, inte riktigt velat inse. Men någonstans under tidens gång har jag ändå, till min familjs stora förtret, lyckats evolvera bort funktionen att planera, vilket i dagens samhälle betraktas som ett grovt handikapp. Som att jag vore en idiot för att jag inte lyckats memorera veckans dagisschema, eller vad som händer i helgen, eller i eftermiddag, bara för att någon nämnt det för mig. ”Bedrövlig”, är ett ord jag ofta kallats. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Jag har utvecklats. Ett steg närmare perfektion.

Varje gång jag tvingats att planera något, typ blivit bortbjuden eller liknande och i en svag sekund svarat ja, hinner jag ångra mig tusen gånger om innan det väl är dags. Det gör att jag aldrig kan njuta av det. Endast av saker som sker ytterst spontant. Finns det förväntningar blir upplevelsen alltid sämre. Eller snarare, tiden fram till målet framkallar sådan svår ångest att även om slutprodukten blir perfekt så var det inte värt det. Nyckeln till total harmoni är att kunna släppa all kontroll över tid och rum. Sova när man är trött, äta när man är hungrig. Låta kroppen sköta allt instinktivt, och bara luta sig tillbaka och flyta med på färden. Det är livskvalitet. Det optimala vore att inte veta när man är född och således aldrig i onödan bli påmind om sitt åldrande. Jag gör mitt bästa för att förtränga mitt, men folk verkar ha något näst intill sjukligt behov av att kontrollera födelsedata. Som att ålder vore symbios med ett visst beteende. Nej, jag ignorerar allt som förväntas av mig, och tar bara in den information som intresserar eller roar mig.

Beviset på min tes om lycka kom lite oväntat ett tag sedan på en BurgerKing-restaurang. Det var mörkt i lokalen och personalen hade börjat städa. Mest för att aktivera sig, gissade jag, för stället var nästan tomt. Milen och timmarna ensam i bilen hade varit många. Ett oändligt virrvarr av mötande bilar, slingrande gula mittstreck, hus, bensinmackar. Alla tankar hade tänkts så många gånger om att de slutligen tappat all mening och försvunnit. I det svarta tomma hålet de lämnade fanns hemligheten. Jag satt där på det öde haket med dressing i ansiktet och insåg plötsligt att jag inte hade den blekaste aning om var jag befann mig, inte vilken veckodag det var, inte vilken tid på dygnet. Jag var någonstans i Norge, anade att det var kväll eller natt, och hade jag velat skulle jag ju säkert kunna ha räknat ut en rimlig cirkatid, någonstans inom ett fyratimmarsspann. Eller tittat på telefonen.
Men jag ville inte. För jag var så jävla fri!

/(saxat från FJ [före Juni])

Så trött på alla som engagerar sig..

..som religiösa eller aktiva ateister. Så trött på paragrafryttare, skvallrande kärringar, nitiska poliser, och länders schismer. Yrkeskriminella, ryggdunkare, rygghuggare och klottrande ligister. Feminister, antifeminister, sopsorterare, kommunister, nynazister och rasister.

Så trött på rappande ortenblattar, idolfjantar, ankläppar, löshår, och siliconpattar. Hockeyfans, kungahatare och royalister. Homofober, gayfestivaler, bloggare, lingvinister och journalister. Politiskt aktiva, identitetssökande 90-talister, den svenska avundsjukan och tonårsfnitter. Stylade bilar och jakten på fitta och glitter.

Så trött på merförsäljning, kampanjer och reklamaffischer. Drogliberaler, antagonister och nyktra alkoholister. Men framför allt är jag trött på mig själv,

…och på mina egna fel och brister.

Puss/
Pappa

Mitt liv har inte alltid varit så här harmoniskt, Juni. Det började bra, men fick en rejäl svacka någonstans på mitten. Jag vet inte hur mycket en pappa bör berätta för sin dotter om eventuella mörka perioder, men för att göra en lång historia kort så kravlade jag upp igen, och även om jag för evigt kommer stinka av svavel och skam så mår jag bättre nu än på väldigt länge. Mycket tack vare lilla dig såklart, men även åren innan du kom har varit riktigt bra, med undantag av ett par mindre potthål. Jag är otroligt tacksam att jag mot alla odds befinner mig här just nu, med min fru och mina älskade barn. Jag har skrivit ned många tankar förr och kommer dela med mig av några av dem, som jag känner skulle kunna ge dig något. En sorts lightversion av hjälp till självhjälp. Mycket klyschor, men ändå..

(Saxat från F.J -[före Juni])

Jag har gjort en liten upptäckt som trots sin litenhet revolutionerat hela min värld. Den kom till mig en helt vanlig eftermiddag för cirka ett år sedan, när jag låg och inte gjorde någonting. Inget av vikt. Jag låg på min säng med händerna knutna bakom huvudet och tittade slött ut genom fönstret. Utan att vara medveten om det så hade min blick fastnat på en istapp som förtvinade framför mina ögon i den sköna vintersolen. Kanske var det monotona droppandet som hypnotiserade mig, kanske var det bara tomhet.. Men då kom insikten:

Ibland känns livet tungt, så är det för alla. Problemen hopar sig, som om man ständigt vore motarbetad, förföljd av otur. Men se det så här: Runt varje människa finns en glob av glas. Skakas vår värld så virvlar tankar upp och skapar ett sammelsurium av problem som försvårar vår möjlighet att se. Att andas. Vi försöker greppa flagorna men de slinker halt ur våra grepp. Så i takt med den växande desperationen vispar vi runt allt snabbare och skapar ett kaotiskt virrvarr som förblindar och kväver oss totalt. Ett syrelöst mörker.

Men om vi istället stannar till, bara för en enda sekund, så singlar tankarna ner och lägger sig prydligt tillrätta vid våra fötter och vi kan se glasklart igen. Och när vi sedan känner oss redo, fyllt lungorna med nytt syre, så kan vi med lätthet börja plocka upp och beta av ett litet problem i taget.

Ge det en chans, Juni. Om det känns tungt, luta dig tillbaka, ta ett djupt andetag och låt hela kroppen vila. Bara ett par sekunder. Slappna av. Släpp kontrollen över ditt kött. Fäst blicken på någonting, kanske som jag, utanför fönstret. Håll inte emot. Låt insikten komma. Insikten att exakt i denna mikroskopiska stund finns inga problem. Kanske förut, kanske sen, men inte nu. Släpp alla tankar utom en. Att just precis i denna stund, exakt just nu, så mår du fantastiskt bra.

God natt, älskar dig/
Pappa