Ditt hår är så långt redan att Milla kunde sätta upp en liten tofs i nacken på dig. Jag har en känsla av att du blivit mycket ompysslad och ”stylad” under din uppväxt, right? :)

Du är nu 12 dagar gammal. Det har varit en härlig vecka. Trots lite regn i går och lite idag. Mycket aktiviteter. Du följde med till Millas avslutning. Hon gick ut första klass. Sen fick du följa med på Olivers examen. Han gick ut nian. Stort. Han ska börja samhäll i höst. Lärarens ord: ”Ett muntligt uppslagsverk i geografi”. Och det är han verkligen. Skrämmande autistiskt. Kan namnge och placera ut varenda land och huvudstäder, och de flesta floder i hela världen. Jag kan inte ens peka ut Norrtälje. Men så har jag ju aldrig varit i Norrland. Jag hatar mygg. Oliver har alltid haft lite udda kunskapssug som barn. Minns när han var runt sex-sju år och jag hade hyrt Spidermanfilmen, asfränt, man fick ju se seriehjältarna på riktigt, och han frågade efter tio minuter om jag kunde sätta på antikrundan igen. True story. Jag undrar mycket hur du kommer att bli. Svårt att tänka sig något annat än en Oliver eller Milla.

Vi firade sommarlovet med glass på Smultronstället i Söderköping igår. Du var med. Mestadels i din mammas famn. På kvällen gick jag och dina syskon på bio. Men då fick du vara hemma. Vi såg Epic.

Milla och jag avslutade kvällen med lite skott from the grassy knoll.

Solnedgången var trollbindande.

Puss/
Pappa

Du heter nu Juni Eleonora. Det tog ett tag, men lösningen var rakt framför näsan på oss. Så enkelt. Vi gjorde som Mickan/Fredde i Solsidan. Vi skrev varsin lista med önskenamn. Så tog Sanna det översta på sin bara. Klart.

Juni. Det låter fint nu. Hade lite svårt att se det som ett namn först, men det börjar porla lättare. Jag gillar det mer och mer. Milla gillar det däremot inte. Hon vägrar att kalla dig det. Vi gjorde en plan, hon och jag. Vi kallar dig Juni, och hon kallar dig Eleonora, så när du blir gammal nog får du välja själv vilket du vill använda.

Just nu ligger du här på min arm och får mat från flaska. Torsken verkar göra så att du får svårt att amma från bröstet. Det var en tuff natt, den jobbigaste du upplevt än så länge, så din mamma måste få vila lite. Och du med, efter maten.

Puss/
Pappa

Nej älskling, förra texten var naturligtvis en sanning med modifikation. Jag lade en mörk hinna över den. Men sanningen är, att fast det var ljust och trevligt, och bra bemötande, så stämmer siffran på rummet. När sköterskan tog tag i dörrhandtaget så viskade jag väsande med darr på rösten ”tretton…”. Hon frös till, tvekade och tittade på mig. Jag skrek ett primalskrik rakt ut, och hon sket på sig.. Nej. Jag skulle ju hålla mig till sanningen. Hon frös till och tittade på mig, och jag sa att jag bara skojade, att det inte spelade någon roll. Men jag kan tänka mig att det finns vidskepliga par som valt bort det rummet. Nu fick vi flytta till ett större rum innan du föddes ändå. Så skyll inte dina eventuella fel och brister på spökhistorier!

Puss/
Pappa

Från ett avlägset kontrollrum hade vår ankomst noterats. De stora dörrarna till förlossningsavdelningen ryckte till. De vaknade till liv, bröts sig loss, och började långsamt öppnas. Gnisslande. Som att de skrek. Varnade. Bad oss att vända om. Elmotorerna kämpade med de gigantiska tunga dörrarna, och när de var klara med sitt jobb var öppningen så stor att man skulle kunnat backa in en lastbil. Från ett rum långt där borta kom någon ut. Hon vred huvudet mot oss, samtidigt som hon med ena pekfingret påvisade att vi skulle följa henne. Som att hon lockade på oss. Vi tittade snabbt på varann, tvekade en sekund, men började sedan gå efter kvinnan. Förbi dörr nummer ett. Det var alldeles tyst. Inga spår av att det skulle finnas levande människor där inne. Ingen annanstans heller. Genom gångar. Jag funderade på om ens varelsen framför oss var levande, och synade noga den gråblåa stela pagefrisyren som stack upp ovanför den kritvita sjukhusrocken. Vi vek runt hörn, möttes av korridor efter korridor. Identiska. Oändliga. Ett myller av förgreningar. Höger vänster. Vänster höger. Fortfarande inte ett ljud, förutom varelsens släpande birkenstock mot den spräckliga linoliummattan. Förbi rum nummer fem. Nummer sex. Nummer sju. Hade inte siffrorna på dörrarna skiftat så hade hon lika gärna kunna ha lett oss runt i cirklar. Rum nummer åtta, nummer nio, tio, elva, tolv. Och där. Stopp.

Rum nummer 13

Du är en liten flicka som är väldigt enkel att ta hand om. Hittills. Nästan för bra för att vara sant. Förutom att din mamma måste mata dig var tredje timma så är det ingen större förändring mot livet innan. Förutom allt gosigt såklart. Får man ha sån här tur, eller tänker du bli ett litet monster snart?

Puss/
Pappa