Status: helt oförändrat

Jag måste nog ärligt säga att jag inte sett någon utveckling alls hos dig den senaste månaden. Inte utseendemässigt i alla fall. Förutom att du gått från nätt trind till nätt stinn då, växt några centimeter och gått upp något kilo. Visst har du börjat äta lite riktig mat, fått någon tand, har lite mer kontroll på tassarna, och sitter utan stöd ibland, men i övrigt ingenting. Vissa tycker sig se makalösa framsteg. Men ärligt, hur svårt är det? Jag har kunnat sitta i över förtio år. Eller i trettio i alla fall, stadigt. Så, nej tyvärr älskling, oddspengarna jag satsade på att du ska bli hjärnkirurg eller ninja är nog för evigt förlorade. Ja, jag besviken på dig. Är ett ynka litet ”pa-pa” för mycket begärt? Du är ju ändå hela fyra och en halv månad gammal.

Puss/

(Mm, precis, vem är jag?)

20131019-111442.jpg

När livet inte är nog

Hej Juni. Jag sitter på ett fik och försöker jobba. Läser lite mail. Skriver några rader till dig. Hittade ett tomt konditori beläget i en trött avkrok av Oxelösunds centrum. Gaveln som Gud glömde. Utsikten eller människoflödet var uppenbarligen inte faktorer som prioriterades vid projekteringen. Inte inredningen, utbudet, eller servicen heller. Det är lunchtid och ändå inget folk. Helt tyst. Ingen musik. Ingen kulör. Men jag ser ändå det vackra i vemodet. Jag gillar det. Oxelösund, Sveriges Tibet. Åk hit om du vill känna dig riktigt jävla ensam. Här kan jag stå mitt på torget i centrumet en hel dag, utan att någon hälsar. Ingen som möter min blick. Jag skulle lika gärna kunna vara en betongsugga eller en lyktstolpe. Sådana här ställen behövs. Ett komplement till att leva.

Tänkte ta en påtår, men servitrisen är fortfarande upptagen så jag avvaktar lite. Hon står på en pall och suddar på griffeltavlan. Ska försöka klämma in en ny rad mellan kaffe och te. En nyhet från det stora landet utanför: Café au lait. Lättare sagt än gjort. Den gamla texten har suttit där sedan öppningen 1976, och är väl ingrodd. Lämnar inte sin plats utan fight. Ironisk nog är det kvinnan som en gång i tiden lade ner hela sin själ i den snirkliga texten, som nu gnuggar frenetiskt för att utplåna alla spår av den samma. Texten alltså. Själen är borta sedan länge.

Nu skiter jag i det här och åker hem till dig.

Puss/
Pappa

Nr 1

Det är onsdag, 16:de Oktober , 2013. Det kan tyckas vara en medioker krake till dag. Men icke! Det här är dagen då du fick din allra första tand. En sylvass pytteliten rackare tittar nu upp i underkäken, vänster fram. Knappt synlig för det mänskliga ögat. Detta förklarar ditt alternativa beteende senaste veckan. Skönt.

Puss/
Pappa

20131016-195308.jpg

Någonting

Någonting bekymrar dig, Juni. De sista dagarna har du inte varit riktigt samma glada laid back-tjej du brukar vara. Gullungen som stilla observerar omgivningen, och trivs överallt. Nu har vi periodvis fått gå omkring och gunga dig för att du ska bli nöjd. Och den här natten var tuff. Det är vi inte vana med. Du har skämt bort oss. Nu är du ju aldrig otröstlig på något sätt, och emellanåt är du precis som vanligt, harmonisk och glad, men plötsligt börjar du gnälla och vill varken äta eller sova. Varför vet vi inte. Det finns ju en miljon möjliga anledningar. Men vi gissar naturligtvis på att du är ond. Att Sanna i smyg inseminerats med Medusas ägg, befruktat av Satans smittade säd. Ja. Eller så håller du på att få en tand.

Puss/
Pappa

20131014-110829.jpg

Att se med barns ögon

..eller att minnas hur man själv uppfattade saker och ting när man var ett barn. I bland poppar små påminnelser upp. En sak som alltid väcker dessa minnen är vägarna på våren, när solen skiner. Kommer tydligt ihåg hur härligt det var med torr asfalt. Att få plocka fram cykeln från vinterdvalan. Frihet. Även om jag nästan aldrig cyklar längre, så finns känslan kvar.

Eller som igår: Vi åkte bil, Milla och jag, då hon plötsligt sa, ”Det ser så mysigt ut att sitta där man kör”. Ja, det kanske det gör, om man aldrig har gjort det. Jag svävade tillbaka till 1980. Satt där i baksätet på vår knallgula fiat 128, och tittade in i min mammas nacke. Återupplevde känslan. Jag minns en ständigt återkommande konversationen vi hade. Jag frågade henne om det var roligt att köra bil, och hon svarade ja.

Att sitta i förarsätet och få hålla i ratten för första gången är som att komma till en annan värld. Även om det bara är en halvmeter från den plats man brukar sitta på, och man ser exakt samma saker man sett tusentals gånger tidigare, så är allting annorlunda. Som att befinna sig på andra sidan jordklotet fast man fortfarande är kvar på garageinfarten. Ja, jag förstår exakt vad Milla menar.

Puss/
Pappa.

DoM

DJ-knubbis, och BVC

Hej Juni.

Förlåt för texten ”Norra”. Jag fick en känsla bara, som jag kände att jag behövde skriva ur mig. Det ligger naturligtvis ingen sanning i det alls. Det kanske är min underliggande skräck att separeras från er som gör sig påmind. Min mardröm. Det finns ingenting i denna värld, eller någon annan heller för den delen, som skulle kunna få mig att lämna er. Ni ÄR min värld. Ta bort er och livet är inte längre värt att kallas liv.

Lite update angående dig: Du har nu passerat fyra månader med fem dagar. I går satt du utan stöd. Inte jättelänge, men tillräckligt för att se att det inte bara var magvalkarna som höll dig upprätt. Du satt med ett leende och lekte med dina fötter. Men det är knappast tryggt, helt plötsligt kan du kasta dig våldsamt bakåt, eller tippa framåt i slowmotion och ligga som ett kryss med huvudet mellan fötterna.

Du har provat mat. Någon vecka sedan. Anledningen till att jag inte skrivit det innan är att vi, Milla och Jag, blev berövade från den första magiska stunden, då din Mamma och bror tog den upplevelsen från oss. Motivation: ”Det blir ju flera tillfällen”. Märkligt. Jag som trodde att det bara fanns en första gång. Jag är inte helt säker, men jag tror att det blev plommonpuré. Nu försöker vi låta dig smaka av allt som går att dricka eller mosa, banan, potatis, frukter, mejeriprodukter. Du äter inte så mycket av det, bara provar, man ser att sugreflexen tar över fortfarande. Men du verkar gilla smakerna, för det mesta.

Du har fått en gåstol, den gillar du. Du sitter där som en tjock liten discjockey, pratar, drar i reglarna och scratchar. Går gör du väl inte direkt, det vore väl att överdriva. Du har som längst tagit dig bakåt tjugo centimeter. Du fick väl feeling och sprätte till lite. Du har även fått ett babygym i trä. jättefint. Man märker att du uppskattar det mer och mer. För en vecka sedan började du gny så fort man lade ner dig i vaket tillstånd. Nu kan du roa dig själv på ett helt annat sätt än förr.

Hur ser annars våra dagar ut? Jo. Sanna har börjat jobba varannan helg. Det är bra för ekonomin, men jag tror att det är den sociala biten som betyder mest för henne. Jag är i Oxelösund nu för tiden. Milla börjar skolan kl 08:20 varje dag, och slutar 13:40. Parkskolan. Oftast hämtar Sanna henne, och ibland cyklar hon själv. Hon har fått en mobiltelefon så att vi får tag i henne. Tycka vad man vill om mobiltelefoner till lågstadiebarn, men det är en jäkla trygghet. Hon har oftast med sig minst en kompis hem, ibland upp till tre stycken. Det brukar vara Thilde, Elicia, Emilia, Tuva, Amanda, ett gäng grabbar, eller grannarna, Anton och Ebba. Idag ska Thilde med. De rör sig fritt i området, cyklar oftast. Annars: Studsmatta. ICA. Klätterträd. Ipad. Bakning. Simhall. Killar. Snickra. Bakeriet. Pyssla. Teckna. Monster high. Gula dagiset. Fotbollsträning. Hem till Midgård.
Oliver trivs fortfarande i gymnasiet. Han verkar må bättre än någonsin. Det glädjer mig. Annars: Pendeltåg. X-box. Fakta. Konserter. Streetart. Vänster. Energidryck. Världspolitik. Slitna skor. Böcker. Musik. Skatepark.

Du var på BVC nyss, Sanna ringde medan jag höll på att skriva detta inlägg. Ni var lite tidiga dit, men öppna förskolan var.. öppen(!), så ni passade på att umgås med lite andra barn. Du hade gått upp ca 1.1 kg på en månad, och väger nu 7935 gosiga kilon. Det var väl allt just nu.

Puss/
Pappa

20131007-122433.jpg

Den röda draken

Din favoritleksak, eller snarare den första leksak du visat något intresse för, är en röd tygdrake som du har fått av din mormor. En märklig skapelse, lite som en hybrid mellan giraff, anka, flugsvamp, och pridefestivalen. Ful som stryk, men kul. Du pillar, drar, och tuggar på den. Jag måste försöka spara den åt dig. Vet du vad, fick precis en idé. Jag ska sy in något i den till dig. Så om du har draken kvar i nån gammal låda på vinden, ta och lirka upp magen, så hittar du en liten hälsning från det förflutna. Kolla nu! Hehe. Fint va? ;)

Puss/
Pappa

20131005-155534.jpg

Norra

20131003-212050.jpg

Inre hamnen. Södra sidan. Jag… Jag vet inte vad jag ska säga, Juni. Sitter här i bilen och stirrar ut över kajen. Samvetet sjunger sin svidande hymn, ackompanjerad av tystnaden. Försöker intala mig själv att det inte fanns någon annan lösning. Att vi tagit rätt beslut.
Jag lyckas inte.

-tre timmar och tjugofem minuter-

Det var inte på den här sidan jag såg mig själv möta smärtan. Förväntade mig att vakna upp på Norra när dimman lättade, som så många gånger förr. Fina Norra, min tillflyktsort under svåra perioder i mitt liv, under hopplöshet och lidande. Hon låter mig alltid gråta klart. Ingen mänsklig kontakt, inga ljud, ingen rörelse, förutom möjligtvis siluetten av någon bogserbåt som spöklikt glider förbi i dimman. Men nu är jag på Södra. Spelar ingen roll. Jag är ytterst tveksamt om det här såret någonsin kommer kunna läka ändå.
Antagligen inte.

Det känns redan som en hel evighet sedan jag såg dig, världens längsta sekund sedan jag höll dig i min famn för allra sista gången. Nu är ditt söta lilla ansikte med de runda mjuka kinderna endast en frusen bild på min näthinna. Fastetsad för evigt. Du hämtades av en blå Datsun b210 med danska plåtar. Den gick ojämt. Minns att tanken slog mig att bilen var farlig för dig. Att jag skulle hindra den från att svänga ut från parkeringen. Att jag skulle öppna dörren, knäppa loss dig från stolen, och kräva att de skulle skaffa en säkrare bil, innan de fick ta dig från mig. Men innerst inne visste jag att det vore att greppa efter ett halmstrå. Beslutet var taget. Kontraktet påskrivet. Ändå sprang jag efter bilen när den rullade iväg från kajen, ropade, vinkade, försökte vinna din uppmärksamhet innan du skulle försvinna för alltid. Önskade så att få möta din blick en sista gång, se dig spricka upp i det gurglade skrattet, en enda gång till. Men det skedde inte. Du var upptagen med din röda tygdrake, och nu är det försent.

Du får det så mycket bättre nu. Jag intalar mig det. Måste göra det, för att orka leva med mig själv. Enligt byrån har det varit rigorösa kontroller av den nya familjen. Det ska vara bra människor. Bättre än oss. Vi vill inte veta deras namn.

Nu kommer du antagligen aldrig läsa det här, Juni, men om du någon gång i framtiden av okänd anledning skulle råka göra det, så försök att förstå oss, att det var för dig och dina syskons bästa. Du får ett nytt namn. Ett nytt hem. Ny mamma och pappa. Ny kärlek. Du kommer inte minnas oss..

..vi kommer aldrig glömma dig.

Dimman över norra börjar lätta.

Förlåt..
/Pappa

– tre timmar och tjugosex minuter har passerat sedan en blå Datsun b210 puttrade iväg över hamnbron och försvann –

P.s. Juni älskling. Vi blev tvingade att placera om dig. Du bet hunden. D.s