..äro ni nu döpta. Juni, Eleonora, Inga-Mai, och Milla, Sara, Vittoria, Katarina.
Det var dubbeldop i helgen. Du och Milla. Mest för att Milla visat sitt missnöje över att inte blivit döpt när hon var bebis, som Oliver blev. Fruktansvärt orättvist. ”Elakt” är ett ord jag hört ett par gånger. Även för att hon inte fick vara med på vårt bröllop. Den lilla detaljen att hon inte ens var född då är tydligen ingen förmildrande omständighet. ”Elakt”. Dopet var en enkel tillställning i kapellet på Bergslagsvägen, Skärblacka. Milla och Thilde sjöng kramsången till din ära, och du var glad hela ceremonin, genom sånger, psalmer, böner, och vattendop. Och även efteråt när det blev mat, fika, och presentutdelning på Anders restaurang fiskmagasinet inne i stan. Det var trevligt och avslappnat. Mycket folk. Ni fyllde stället.
Religion. För något år sedan skulle jag nog svarat, om någon frågat mig, att jag var ateist av den allra högsta graden. Men nu vet i fan. Vem är jag att påstå att något är si eller så, när jag egentligen inte har en aning? Min uppfattning är dock att det bara är människor vars hjärnor inte är färdiga eller som blivit förstörda av missbruk eller någon form av psykisk manipulation, som är religiösa. Tycka vad man vill om dem Juni, men håll med om att de måste vara lite korkade? Är man normalbegåvad eller skarpare så tror man inte på gud, inte innerst inne, även om många påstår sig göra det för att det förväntas av dem, eller av någon annan skruvad anledning. Svårare är det inte. Jag tror alltså inte på gud. Jag har stirrat ut i rymden allt för många stjärnklara nätter för att kunna göra det. Och jag skulle bli jävligt förvånad om det visade sig att jag har fel. Men jag vet inte. Så jag borde väl kalla mig agnostiker då antar jag. Och det är nog Milla med. Jag önskar där emot att jag kunde tro, så att jag kunde närma mig döden med ro. Det verkar så tryggt och skönt. Hur som helst så har vi garderat oss nu, ni är nu guds barn. Och ni var så fina att jag blev smått religiös bara för den sakens skull.
Puss/
Pappa.
Mitt Junibarn 
Det där med tro kan vara lite lurigt…
Ja, du Kyrkis. Verkligen. Som sagt, jag önskar så att jag kunde. Hjälp mig att förstå all ondska i världen. Låt mig kunna känna trygghet, tröst och lugn inför döden, och hjälp mig att kunna ge mina barn det samma. Finns det inget annat alternativ än traditionell kristendom? Jag är redo för förändring, men det känns långt bort för mig att kunna ta dessa 2000-år gamla sagor på allvar, eftersom de skiljer sig så mycket från allt logiskt, allt som jag själv eller någon annan jag känner eller hört talas om har upplevt. Hur skulle jag, en svensk normalbegåvad realist, kunna ta till mig det som står i bibeln, och börja ”tro”? Är det ens möjligt, Kyrkis? Lär mig!
Med vänlig hälsning
JP
Man kan inte lära någon att tro. Men man kan uppmuntra till att pröva. Jag säger till mina konfirmander att jag kan inte bevisa för dom att Gud finns. De får pröva att tro, be och leva som kristna om de vill ta reda på om det håller.
Man ska väl inte förvänta sig blixt och dunder, men i det lilla kan man ana en närvaro. Så vad är ett bra svar till dig? Våga läsa bibeln, våga fråga, pröva att be. Låt det ta tid.
På min blogg finns en emailadress. Om du känner att du vill fortsätta samtalet mer privat.
Intressant. Naturligtvis kan man inte bevisa för någon att Gud finns, det förstår jag med, för hade de troende kunnat bevisa det, ens för sig själva, så hade de ju inte varit troende, utan vetande ;) Men jag gillar starkt det du sa om att känna en närvaro. Jag anar vad du menar. Även om jag inte skulle vilja kalla det för en närvaro i bemärkelsen av Gud, eller något annat levande väsen, mer ett tillstånd. Det infinner sig bland annat i vissa kyrkor jag besökt, helst minimalistiska kala, vitkalkade, svala, sådana. Som om jag inte alls gått in i dem, utan att jag gått ut från världen, tagit en paus från livet, och fylls av tystnaden och lugnet. Men det är exakt samma tillstånd jag kan uppnå när jag, som jag skrev i inlägget, stirrat ut i en stjärnklar himmel lite för länge. Litenheten. Känslan av att ingenting vi pyttiga människor pysslar med egentligen är viktigt.
I en bok … en bön och tanke bok.. som jag inte ens minns namnet på just nu. Har den på jobbet. Men i alla fall skriver Fredrik Modéus där att vi ofta säger att Jesus klappar på och att vi ska öppna våra hjärtan. Han vänder perspektivet och säger att Gud finns inom oss och att vi är utanför. Det är vi som ska klappa på vårt innersta för där finns Gud.
Jag tror man ska lyssna inåt, om man kan göra det med öppet sinne. Men det finns alltid en risk att vårt hårda och själviska sinne tar för sig…
Detta med anledning av din upplevelse att du gått ut från världen när du besöker vissa kyrkor. Och ja, jag tror att vissa rum har bönens ande. Där människor bett och kämpat med sig själva och Gud, där finns något. På samma vis som man kan gå in i rum som ger en obehagliga vibbar.