Skön lördag. Den 11/1-2014. Klockan är 15:00. Sanna och Oliver sover fortfarande. Den förstnämnda är sjuk, och den andre är tonåring. Millas kompis Thilde är här. De har målat konst på väggarna i Millas rum, BFF (best friends forever), sen gick de till Ica och fikade, och nu sitter de och kollar på någon svensk film. Något märkligt vuxet relationsdrama. Millas favoritgenre. Du har precis vaknat efter middagsluren, och sitter nu och leker med grejerna i din kista.

Just det: Du kan stå själv nu, om du håller i något. Typ ett soffbord. Inga längre stunder men ändå. Du står där och plockar lite, innan du tappar balansen och sätter dig ned. Och så kan du vinka om man vinkar till dig.

Kl 17:00

Snön kom. Jag behövde bara skriva om den, eller avsaknaden av den. Och kylan. Minus fyra grader. Milla jublade. Jag skjutsade bort tjejerna till pulkabacken förut, men när de klev ur så klämde Thilde fingret i bildörren. Jag frågade hur det gick, och hon höll upp pekfingret och svarade att hon inte visste än. Då såg vi i realtid hur en tillsynes hel fingertopp sprack och blod pressades ut ur nagelbandet. Förstå smärtan. Stackars lilla Thilde. Det blev ingen pulkaåkning i dag.

Milla har klarat sig bra från liknande skador, men Oliver däremot.. Jag minns minst tre gånger som Han klämt sig rejält under åren. En gång var det en dum kärring som drog locket till frysboxen hårt åt sidan medan Oliver letade glass på andra kanten. Jag tror han var runt åtta år gammal. Andra gången var i dörren till Lindahls bageri, när vi skulle köpa hans födelsedagstårta. Han var runt, fem, sex år kanske. Men den första gången var den otäckaste. Han var uppskattningsvis tre eller fyra år gammal och satt i barnstolen i bilen utanför dagis. Lätt vild kille på den tiden. Jag minns att jag sa åt honom att sitta stilla och akta händerna, och så smällde jag igen bildörren. I samma sekund ser jag som i slowmotion hur han sträcker ut handen. Bam! Dörren stängd. Jag stod utanför och tittade på fyra små korvfingrar. De stack upp i mellan dörrkarmen och biltaket. Shocken. Skräcken. Jag blir kallsvett nu när jag återkallar minnet. Det var världens längsta sekund innan jag hann att öppna och lösgöra den lilla handen. Som tur var så hade vi en gammal Saab 900 vid tillfället, och den var sned, vind, och inte tät någonstans. Fingrarna var helt oskadda, och smärtan försvann redan på vägen hem.

Puss/
Pappa

Vi softar in det nya året, du och jag. Världen har startat igen efter jul och nyår, men vi har inte riktigt hängt med. Ingen brådska. Ingen stress. Jag slänger in ett par vedträn till i kaminen.Tar en kaffe. Kollar mailen. Du sitter och pillar med dina leksaker i din skattkista. Sorterar, utforskar, pratar och sjunger. Då och då lutar du dig bakåt, tittar på tvn, och slappar lite. Vi har det ganska bra nu Juni.

Puss/
Pappa

Älskar dig pruttunge

Vet du vad Juni, din allra första vinter blev den mildaste i mannaminne. Den här mannens minne i allafall. Endast en vecka med kyla och snö än, det var den andra veckan i december. Nu är det den 8 januari, och åtta grader varmt. Fantastiskt skönt på många sätt. Krångelfaktorn är relativt låg, ingen höjdare att behöva köra barnvagn i snöslask, eller klä ut ungarna till små Michelingubbar varje gång man ska utanför dörren. (Läs:dig). Och Oliver är nöjd, han åker skateboard ute fortfarande. Men det är lite synd om Milla, hon saknar snön. Skolan började i dag, lovet är slut, och det blev nog inte jullovet i hennes drömmar direkt. Så för hennes skull hoppas jag på lite snö till. En vecka bara. Sportlovet. Sen tar vi vår.

Puss
Pappa

Hej Juni. Klockan är snart tre på natten och jag ska upp om tre timmar, men kan inte sova. Jag har legat och vridit mig sedan halv elva. Tankarna surrar som mördarbin. Du sover gott däremot. Jag ligger som vanligt och tänker på hur sorgligt det är att åren går och saker och ting förändras.

Just nu tänker jag på ett hus. Wernsberg. Jag passerar det nästan dagligen, ett lite udda rosa hus, där min barndomsvän Niklas Skarp bodde förr när vi gick i mellan- och högstadiet. Man ser det från vägen, helt ensamt ute i ingenstans. Ganska nära kan tyckas, men egentligen är det oändligt långt, 25 år bort. Då var det mitt andra hem. Nu, så fullkomligt främmande. Och så är det med nästan allting. Samma platser och miljöer, men i ständig fusion med eftervärlden. Alla dessa lager av tid. En resa med enkel biljett genom epoker, trender, händelser och generationer. Bekantskapskretser och familjer skapas och upplöses, oändliga konstellationer av människor poppar upp och försvinner. Allt under ett och samma liv.

Så är det. Det rosa huset jag kände så väl finns inte längre, även om det står kvar där ute rent fysiskt, och det finns ett vemod i det. Men Nicke själv däremot är och förblir den samma. Visst, han flyttade till Göteborg strax efter gymnasiet och vi kanske inte ses så ofta längre, men han är konstant. En av de få som verkligen är det. Och jag älskar honom för det.

/D

Idag är det den 2:e januari 2014, och du fyller månad. Sju. Vi har jobbat mycket med dina sömnrutiner senaste veckan. Försökt att få dig att somna, och somna om, utan flaska. I början var det tufft, du grät hysteriskt. Länge. Man fick bita sig i hårt armen för att inte ge upp och halka tillbaka i gamla fotspår. Men vi låg ju bredvid dig, klappade på dig, så du var ju inte ensam, och efter bara någon natt blev det lättare. Nu somnar du jättebra på kvällarna. Vi äter vid ca åtta, och sen ser vi till att du är vaken ett litet tag så att du inte ska förknippa maten med sömn.  Byter blöja, tar på pyjamas, eller nattkläder av något slag, och sedan lägger oss bredvid dig i sängen tills du somnar. Oftast tar det inte mer än ett par sekunder innan du knoppar in. Du har en gul snuttefilt som du kramar hela natten. Även när du vaknar på nätterna, och det gör du fortfarande flera gånger, så försöker vi få dig att somna om utan flaska. Det funkar bra. Oftast räcker det med att du känner vår närhet. Runt kl. 05:00-06:00 brukar du få välling igen. Sen sover du fram till ca 09:00, och vaknar sprudlande glad.

Jag tycker mig märka skillnad på dagarna med. Som att du är mer utsövd och nöjd. Igår så satt du i din barnstol mitt ute på golvet och bara tittade nyfiket, följde allt Milla och Thilde gjorde i köket, i säkert en timma utan att säga ett knyst. Du kryper inte än, men ligger du på mage på golvet så förflyttar du dig relativt snabbt, du skjuter dig bakåt med händerna och svänger och snurrar. Men din gåstol är fortfarade favoriten. I den kan du ta dig var du vill, vara med, följa efter, välta och dra i saker. Så snabbt, tyst och obehindrat att man inte hittar dig emellanåt. Bäbisninja. Men hemmet är relativt barnsäkert nu. Hage runt kaminen och grind framför trappan. Ugnshandtaget når du inte ännu. Du åker omkring där runt fötterna, fram och tillbaka, men säger till om du tröttnar och vill komma upp. Som nu..

Puss
Pappa