Du har haft en jobbig natt, älskling. Den tuffaste i ditt liv. Feber. Gråt. Jag har aldrig sett eller hört dig så ledsen. Men nu på morgonen har allt varit som vanligt igen. Nu ligger du i min famn. Sover. Utmattad.
Puss/
Pappa
Författararkiv: JP
Du skrattar
Jag pratar med dig. Du svarar på ditt eget ljuvliga språk. Gurglar fram melodier. Jag vet inte vad du försöker säga, men det träffar mig rakt i hjärtat. Jag lyfter upp dig. Snuffsar min näsa fram och tillbaka över din mage. Kittlar dig. Du skrattar högt. Plötsligt blir jag rädd att du inte ska få luft, så jag slutar tvärt. Men det är ingen fara med dig. Du ler mot mig med hela ansiktet. Världens sötast lilla unge. Jag älskar dig så mycket, Juni. Mer än du någonsin kan förstå.
Puss/
Pappa
Mo(n)ster Saras tårta, och tand nr 2.
Jaha. Vad har hänt här då? Du är nu ca 4,5 månader gammal. Eller ska man fortfarande räkna veckor? Jag vet inte, Juni. Jag är en dålig pappa. Du har hunnit få tand nummer två, precis bredvid den första tanden i nederkäken, och ser nu ut som bulldoggen i Tom & Jerry. Nej det gör du inte, för tänderna syns knappt. Men de känns. Vassa som rakblad. Du är glad och tyst för det mesta. Följer allt runt omkring med spänning och nyfikenhet. Gnällperioderna har krympt till nästan ingenting igen. Din farmor var här hela lördagen och myste med sina barnbarn. I alla fall med dig och Milla. Oliver var på bandledarkurs inne i stan, tillsammans med sin kompis Sakarias. Han lämnade hemmet i arla morgonstund och återkom inte förrän efter mörkrets inbrott.
Sanna har bytt bil idag. En Ford C-max. Hon hade en Citroen C3 innan, stor som en halv vattenmelon ungefär. Inte helt optimalt med tre ungar och barnvagn. Det roliga med C-max är att ingen vet hur den ser ut. Inte ens jag som nyss körde hem den. Jag tror inte ens att teamet som designat den vet hur den ser ut faktiskt. Världens anonymaste bil, på utsidan. Helt underbar på insidan dock. Älskar den.
I går var vi på halloweenfest hos dina kusiners farmor, Susanne, med tillhörande släktträd. Mat. Monster. Kakor. Ungar. Lek. Tårta. Spindelnät. Vin. Godis. Dödskallar. Tävlingar. Du sa inte ett pip på hela eftermiddagen, verkade trivas i kaoset. Du bollades runt bland oss alla, moster Sara och Markus, Milla, kusinerna Ebba och Elsa, din morfar, Mamma, Pappa, och bror. Brydde dig inte det minsta om att alla såg ut som vampyrer och zombies. Även du fick lite smink dagen till ära, ett par elaka ögonbryn.
Puss/
Pappa
Bild: Mo(n)ster Saras tårta, Doktor Död och syster blod, Syster blood och Lilla Ondskan, Hela familjen Addams.
Status: helt oförändrat
Jag måste nog ärligt säga att jag inte sett någon utveckling alls hos dig den senaste månaden. Inte utseendemässigt i alla fall. Förutom att du gått från nätt trind till nätt stinn då, växt några centimeter och gått upp något kilo. Visst har du börjat äta lite riktig mat, fått någon tand, har lite mer kontroll på tassarna, och sitter utan stöd ibland, men i övrigt ingenting. Vissa tycker sig se makalösa framsteg. Men ärligt, hur svårt är det? Jag har kunnat sitta i över förtio år. Eller i trettio i alla fall, stadigt. Så, nej tyvärr älskling, oddspengarna jag satsade på att du ska bli hjärnkirurg eller ninja är nog för evigt förlorade. Ja, jag besviken på dig. Är ett ynka litet ”pa-pa” för mycket begärt? Du är ju ändå hela fyra och en halv månad gammal.
Puss/
…
(Mm, precis, vem är jag?)
När livet inte är nog
Hej Juni. Jag sitter på ett fik och försöker jobba. Läser lite mail. Skriver några rader till dig. Hittade ett tomt konditori beläget i en trött avkrok av Oxelösunds centrum. Gaveln som Gud glömde. Utsikten eller människoflödet var uppenbarligen inte faktorer som prioriterades vid projekteringen. Inte inredningen, utbudet, eller servicen heller. Det är lunchtid och ändå inget folk. Helt tyst. Ingen musik. Ingen kulör. Men jag ser ändå det vackra i vemodet. Jag gillar det. Oxelösund, Sveriges Tibet. Åk hit om du vill känna dig riktigt jävla ensam. Här kan jag stå mitt på torget i centrumet en hel dag, utan att någon hälsar. Ingen som möter min blick. Jag skulle lika gärna kunna vara en betongsugga eller en lyktstolpe. Sådana här ställen behövs. Ett komplement till att leva.
Tänkte ta en påtår, men servitrisen är fortfarande upptagen så jag avvaktar lite. Hon står på en pall och suddar på griffeltavlan. Ska försöka klämma in en ny rad mellan kaffe och te. En nyhet från det stora landet utanför: Café au lait. Lättare sagt än gjort. Den gamla texten har suttit där sedan öppningen 1976, och är väl ingrodd. Lämnar inte sin plats utan fight. Ironisk nog är det kvinnan som en gång i tiden lade ner hela sin själ i den snirkliga texten, som nu gnuggar frenetiskt för att utplåna alla spår av den samma. Texten alltså. Själen är borta sedan länge.
Nu skiter jag i det här och åker hem till dig.
Puss/
Pappa
Nr 1
Det är onsdag, 16:de Oktober , 2013. Det kan tyckas vara en medioker krake till dag. Men icke! Det här är dagen då du fick din allra första tand. En sylvass pytteliten rackare tittar nu upp i underkäken, vänster fram. Knappt synlig för det mänskliga ögat. Detta förklarar ditt alternativa beteende senaste veckan. Skönt.
Puss/
Pappa
Kinderna
Förstår att det inte är lätt att sova när folk nyper dig i kinderna hela tiden. Men vad begär du av oss älskling? Det är ju helt omöjligt att låta bli!
Puss/
Pappa
Välkommen tillbaka
I dag har du återgått till att vara ditt vanliga mysiga jag. Härliga unge!
Puss/
Pappa
Någonting
Någonting bekymrar dig, Juni. De sista dagarna har du inte varit riktigt samma glada laid back-tjej du brukar vara. Gullungen som stilla observerar omgivningen, och trivs överallt. Nu har vi periodvis fått gå omkring och gunga dig för att du ska bli nöjd. Och den här natten var tuff. Det är vi inte vana med. Du har skämt bort oss. Nu är du ju aldrig otröstlig på något sätt, och emellanåt är du precis som vanligt, harmonisk och glad, men plötsligt börjar du gnälla och vill varken äta eller sova. Varför vet vi inte. Det finns ju en miljon möjliga anledningar. Men vi gissar naturligtvis på att du är ond. Att Sanna i smyg inseminerats med Medusas ägg, befruktat av Satans smittade säd. Ja. Eller så håller du på att få en tand.
Puss/
Pappa
Att se med barns ögon
..eller att minnas hur man själv uppfattade saker och ting när man var ett barn. I bland poppar små påminnelser upp. En sak som alltid väcker dessa minnen är vägarna på våren, när solen skiner. Kommer tydligt ihåg hur härligt det var med torr asfalt. Att få plocka fram cykeln från vinterdvalan. Frihet. Även om jag nästan aldrig cyklar längre, så finns känslan kvar.
Eller som igår: Vi åkte bil, Milla och jag, då hon plötsligt sa, ”Det ser så mysigt ut att sitta där man kör”. Ja, det kanske det gör, om man aldrig har gjort det. Jag svävade tillbaka till 1980. Satt där i baksätet på vår knallgula fiat 128, och tittade in i min mammas nacke. Återupplevde känslan. Jag minns en ständigt återkommande konversationen vi hade. Jag frågade henne om det var roligt att köra bil, och hon svarade ja.
Att sitta i förarsätet och få hålla i ratten för första gången är som att komma till en annan värld. Även om det bara är en halvmeter från den plats man brukar sitta på, och man ser exakt samma saker man sett tusentals gånger tidigare, så är allting annorlunda. Som att befinna sig på andra sidan jordklotet fast man fortfarande är kvar på garageinfarten. Ja, jag förstår exakt vad Milla menar.
Puss/
Pappa.
Mitt Junibarn 