Var är vi Juni? Vilse. Igen. I det kalla vinterregnet. Och inte hann vi få med oss några varma kläder. Vi skulle ju bara runt kvarteret, där Ica en gång fanns, för att försöka hitta något att äta. Du har inte fått ett fullt mål mat på den dag jag minns, Juni. Ingen el. Telefonnät och internet nere. Ingenting är längre som det var. Ingenting lever. Två dygn sedan de sparkade in vår dörr nu, sedan de bakband mig och våldtog din mamma, innan de brutalt avrättade henne och din storebror, stympade och skändade deras kroppar framför våra ögon. Din syster är fortfarande försvunnen. Älskade lilla Milla. Hoppet att finna henne vid liv är.. Hade det inte varit för dig så…

Nej, vänta. Alla lever och mår bra. De sitter ute i soffan och dricker varm choklad. Inget har ju hänt. Vad yrar jag om. Jag måste ha slumrat till här i badkarets heta vatten. Vi bor ju i Sverige! Det gnälliga folkets land.

Ett fantastiskt land utan svält och krig, där alla har rätt till fri sjukvård, skola, och religionsfrihet. Där man får tycka och tänka vad man vill. Där allt finns att nå, bara ett stenkast bort. En demokrati där vi först själva väljer vår regering och sen ändå ägnar fyra år till att spy galla över den, och över alla andra politiker med för den delen. Där bortskämda vita sockerstinna lågutbildade halvalkholister tror sig veta bättre hur ett land ska styras än den högutbildade folkvalda regering de själva röstat fram.

Ett land vars kvinnor, invandrare, och barn, har det bäst av alla kvinnor, invandrare och barn i hela världen, men ändå klagar mest av alla kvinnor, invandrare, och barn i hela världen.

Ett land där folket beklagar sig över höga skatter, men ändå ska ha allt gratis. Ett land där folket enas i viktiga frågor på Sociala medier och agerar, som när 20-tusen man lägger tid och energi på att krossa nazismens våldsamma framfart genom Europa, ..det vill säga ett nervöst mysmongo som heter Emil, och delar ut felstavade flygblad på Stortorget i Östersund, i vilka han hävdar sin rätt att få säga negerboll. Som om det skulle tillhöra det svenska kulturarvet.

Ett land där vi har det så jävla bra, men ingen någonsin är tacksam.

Stryk skulle vi ha!

Puss/
Pappa

Hög tid att sova nu, vi är redan en timme in på nytt dygn och det nalkas skola och arbete. På tal om tid, vilket rötet påfund. Människosläktets helvetesbojor. Eliminerar minsta lilla möjlighet till frihet. Klockorna är de spanska ryttarna på vägen mot utopin. Jag har väl kanske alltid känt det, men försökt förtränga det, inte riktigt velat inse. Men någonstans under tidens gång har jag ändå, till min familjs stora förtret, lyckats evolvera bort funktionen att planera, vilket i dagens samhälle betraktas som ett grovt handikapp. Som att jag vore en idiot för att jag inte lyckats memorera veckans dagisschema, eller vad som händer i helgen, eller i eftermiddag, bara för att någon nämnt det för mig. ”Bedrövlig”, är ett ord jag ofta kallats. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Jag har utvecklats. Ett steg närmare perfektion.

Varje gång jag tvingats att planera något, typ blivit bortbjuden eller liknande och i en svag sekund svarat ja, hinner jag ångra mig tusen gånger om innan det väl är dags. Det gör att jag aldrig kan njuta av det. Endast av saker som sker ytterst spontant. Finns det förväntningar blir upplevelsen alltid sämre. Eller snarare, tiden fram till målet framkallar sådan svår ångest att även om slutprodukten blir perfekt så var det inte värt det. Nyckeln till total harmoni är att kunna släppa all kontroll över tid och rum. Sova när man är trött, äta när man är hungrig. Låta kroppen sköta allt instinktivt, och bara luta sig tillbaka och flyta med på färden. Det är livskvalitet. Det optimala vore att inte veta när man är född och således aldrig i onödan bli påmind om sitt åldrande. Jag gör mitt bästa för att förtränga mitt, men folk verkar ha något näst intill sjukligt behov av att kontrollera födelsedata. Som att ålder vore symbios med ett visst beteende. Nej, jag ignorerar allt som förväntas av mig, och tar bara in den information som intresserar eller roar mig.

Beviset på min tes om lycka kom lite oväntat ett tag sedan på en BurgerKing-restaurang. Det var mörkt i lokalen och personalen hade börjat städa. Mest för att aktivera sig, gissade jag, för stället var nästan tomt. Milen och timmarna ensam i bilen hade varit många. Ett oändligt virrvarr av mötande bilar, slingrande gula mittstreck, hus, bensinmackar. Alla tankar hade tänkts så många gånger om att de slutligen tappat all mening och försvunnit. I det svarta tomma hålet de lämnade fanns hemligheten. Jag satt där på det öde haket med dressing i ansiktet och insåg plötsligt att jag inte hade den blekaste aning om var jag befann mig, inte vilken veckodag det var, inte vilken tid på dygnet. Jag var någonstans i Norge, anade att det var kväll eller natt, och hade jag velat skulle jag ju säkert kunna ha räknat ut en rimlig cirkatid, någonstans inom ett fyratimmarsspann. Eller tittat på telefonen.
Men jag ville inte. För jag var så jävla fri!

/(saxat från FJ [före Juni])

Så trött på alla som engagerar sig..

..som religiösa eller aktiva ateister. Så trött på paragrafryttare, skvallrande kärringar, nitiska poliser, och länders schismer. Yrkeskriminella, ryggdunkare, rygghuggare och klottrande ligister. Feminister, antifeminister, sopsorterare, kommunister, nynazister och rasister.

Så trött på rappande ortenblattar, idolfjantar, ankläppar, löshår, och siliconpattar. Hockeyfans, kungahatare och royalister. Homofober, gayfestivaler, bloggare, lingvinister och journalister. Politiskt aktiva, identitetssökande 90-talister, den svenska avundsjukan och tonårsfnitter. Stylade bilar och jakten på fitta och glitter.

Så trött på merförsäljning, kampanjer och reklamaffischer. Drogliberaler, antagonister och nyktra alkoholister. Men framför allt är jag trött på mig själv,

…och på mina egna fel och brister.

Puss/
Pappa

Mitt liv har inte alltid varit så här harmoniskt, Juni. Det började bra, men fick en rejäl svacka någonstans på mitten. Jag vet inte hur mycket en pappa bör berätta för sin dotter om eventuella mörka perioder, men för att göra en lång historia kort så kravlade jag upp igen, och även om jag för evigt kommer stinka av svavel och skam så mår jag bättre nu än på väldigt länge. Mycket tack vare lilla dig såklart, men även åren innan du kom har varit riktigt bra, med undantag av ett par mindre potthål. Jag är otroligt tacksam att jag mot alla odds befinner mig här just nu, med min fru och mina älskade barn. Jag har skrivit ned många tankar förr och kommer dela med mig av några av dem, som jag känner skulle kunna ge dig något. En sorts lightversion av hjälp till självhjälp. Mycket klyschor, men ändå..

(Saxat från F.J -[före Juni])

Jag har gjort en liten upptäckt som trots sin litenhet revolutionerat hela min värld. Den kom till mig en helt vanlig eftermiddag för cirka ett år sedan, när jag låg och inte gjorde någonting. Inget av vikt. Jag låg på min säng med händerna knutna bakom huvudet och tittade slött ut genom fönstret. Utan att vara medveten om det så hade min blick fastnat på en istapp som förtvinade framför mina ögon i den sköna vintersolen. Kanske var det monotona droppandet som hypnotiserade mig, kanske var det bara tomhet.. Men då kom insikten:

Ibland känns livet tungt, så är det för alla. Problemen hopar sig, som om man ständigt vore motarbetad, förföljd av otur. Men se det så här: Runt varje människa finns en glob av glas. Skakas vår värld så virvlar tankar upp och skapar ett sammelsurium av problem som försvårar vår möjlighet att se. Att andas. Vi försöker greppa flagorna men de slinker halt ur våra grepp. Så i takt med den växande desperationen vispar vi runt allt snabbare och skapar ett kaotiskt virrvarr som förblindar och kväver oss totalt. Ett syrelöst mörker.

Men om vi istället stannar till, bara för en enda sekund, så singlar tankarna ner och lägger sig prydligt tillrätta vid våra fötter och vi kan se glasklart igen. Och när vi sedan känner oss redo, fyllt lungorna med nytt syre, så kan vi med lätthet börja plocka upp och beta av ett litet problem i taget.

Ge det en chans, Juni. Om det känns tungt, luta dig tillbaka, ta ett djupt andetag och låt hela kroppen vila. Bara ett par sekunder. Slappna av. Släpp kontrollen över ditt kött. Fäst blicken på någonting, kanske som jag, utanför fönstret. Håll inte emot. Låt insikten komma. Insikten att exakt i denna mikroskopiska stund finns inga problem. Kanske förut, kanske sen, men inte nu. Släpp alla tankar utom en. Att just precis i denna stund, exakt just nu, så mår du fantastiskt bra.

God natt, älskar dig/
Pappa

Ut från tandläkarmottagningen i Skärblacka, denna härligt krispiga morgon, klev en fet liten trebarnspappa. Han stannade till utanför entrén för att ta på sig mössan, ty han var rädd om sina små öron. Han njöt av den friska luften, och fyllde lungorna med nytt syre efter att ha andats fluor och desificeringsmedel i över en timme. Det var en underbar förmiddag, rasande kallt, men solen sken, och himlen var klarblå och molnfri. Den lilla pappan var på förvånansvärt gott humör, trots tandläkarbesöket. Kanske var det för att det inte hade kostat honom någonting denna gång. Dock hade kostnaderna bara skjutits ett par veckor in i framtiden, men ändå. ”Ny dag, nya möjligheter!”, tänkte han, och funderade på hur han skulle förvalta denna nyvunna sprudlande kreativitet som fyllde honom. Han rörde sig mot bilen, glad i hågen, och började sin vana trogen att vissla en munter liten trudelutt, något han omedvetet alltid gjorde när känslan av att livet lekte infann sig. Men snabbt blev han påmind om ansiktets tillfälliga halvsidesförlamning genom den totala avsaknaden av ton, om man nu bortser från det pruttliknande ljud som uppstod när den hängande underläppen daskade vilt fram och tillbaka mot de löst dallrande kinderna. Han suckade över att han ännu en gång lurats tänka på sin begynnande fetma, men vägrade låta det gå ut över humöret en dag som denna. Innan han nådde bilen fick han stanna för att torka bort en lång sträng halvfrusen saliv som runnit ner innanför kragen, och upptäckte då även att han blodat ner hela tröjan. Men inte ens det skulle få påverka honom, han tänkte inte bli på dåligt humör. Då förlorade båda hans skor greppet från den frostiga asfalten, exakt samtidigt, och han drös i backen som en säck potatis. Kvidande låg han där, mitt på parkeringen, utan att kunna röra sig. Han tittade upp mot den blåa himlen, och funderade på om det var Toyotan till vänster, eller Range Rovern till höger som skulle backa över honom. Han vägrade bli nedstämd, och tänkte att med lite tur så blir det den sistnämnda, så att det går fort.

Puss/
Pappa

..äro ni nu döpta. Juni, Eleonora, Inga-Mai, och  Milla, Sara, Vittoria, Katarina.

Det var dubbeldop i helgen. Du och Milla. Mest för att Milla visat sitt missnöje över att inte blivit döpt när hon var bebis, som Oliver blev. Fruktansvärt orättvist. ”Elakt” är ett ord jag hört ett par gånger. Även för att hon inte fick vara med på vårt bröllop. Den lilla detaljen att hon inte ens var född då är tydligen ingen förmildrande omständighet. ”Elakt”. Dopet var en enkel tillställning i kapellet på Bergslagsvägen, Skärblacka. Milla och Thilde sjöng kramsången till din ära, och du var glad hela ceremonin, genom sånger, psalmer, böner, och vattendop. Och även efteråt när det blev mat, fika, och presentutdelning på Anders restaurang fiskmagasinet inne i stan. Det var trevligt och avslappnat. Mycket folk. Ni fyllde stället.

Religion. För något år sedan skulle jag nog svarat, om någon frågat mig, att jag var ateist av den allra högsta graden. Men nu vet i fan. Vem är jag att påstå att något är si eller så, när jag egentligen inte har en aning? Min uppfattning är dock att det bara är människor vars hjärnor inte är färdiga eller som blivit förstörda av missbruk eller någon form av psykisk manipulation, som är religiösa. Tycka vad man vill om dem Juni, men håll med om att de måste vara lite korkade? Är man normalbegåvad eller skarpare så tror man inte på gud, inte innerst inne, även om många påstår sig göra det för att det förväntas av dem, eller av någon annan skruvad anledning. Svårare är det inte. Jag tror alltså inte på gud. Jag har stirrat ut i rymden allt för många stjärnklara nätter för att kunna göra det. Och jag skulle bli jävligt förvånad om det visade sig att jag har fel. Men jag vet inte. Så jag borde väl kalla mig agnostiker då antar jag. Och det är nog Milla med. Jag önskar där emot att jag kunde tro, så att jag kunde närma mig döden med ro. Det verkar så tryggt och skönt. Hur som helst så har vi garderat oss nu, ni är nu guds barn. Och ni var så fina att jag blev smått religiös bara för den sakens skull.

Puss/
Pappa.

Hej Juni. Jag känner mig ensam, fast du ligger här bredvid mig i din vagn. Du är helt utslagen. Sanna jobbar. Milla är på badhuset, tredje dagen i rad nu, sen ska hon till scouterna, så hon kommer inte hem förrän halv åtta ikväll. Oliver är nere i sitt rum och gör vad tonårspojkar brukar göra antar jag. Spelar tv-spel alltså. På tal om det, har jag berättat om när din bror var liten, typ runt sju år gammal och frågade mig den något pikanta frågan: ”Pappa, vad är onanera?”
Sanna har lite svårt för att tala om sånt öppet med barnen, men jag har inga större problem med det, så jag försökte förklara. ”Jo, du vet hur man gör barn va? Det är ungefär så, fast man är ensam, så man får dra själv i snoppen”
”Jaha..” Han tänkte ett tag, sen sa han, ”Men hur gör tjejer då?”.
Hornen tittade fram.
”Fråga mamma..”
Oliver traskade iväg, ut till köket där Sanna stod, och jag hörde honom ställa frågan.
”Mamma, hur gör tjejer när de onanerar?”
”Eh.. Ähum…? Först blev hon tyst, sen svarade hon blixtsnabbt, ”Det får du fråga din lärare om!”. Märkbart obekväm med situationen.
Den lilla pojken kliade sig frågande i den rufsiga frisyren: ”Va? Tobbe?”

Hehe. Men det var bara en parentes, en liten anekdot för att fördriva tiden i en annars helt stagnerad dag. Det var som att det inte fanns några händelser kvar och denna novembertorsdag bara vissnade och dog. Klockan är fyra på eftermiddagen och det är redan mörkt ute. Inte en rörelse. Inte ett ljud. En sanning med modifikation dock, för om man lyssnar riktig riktigt noga kan man faktiskt ana ett svagt tickande, som om någon piskar mattor två kilometer bort. Det svaga ljudet kommer från när mitt högra pekfinger slött duttar runt på skärmen medan jag skriver detta inlägg. Förövrigt det enda som visar att det fortfarande finns liv på vår planet.

Puss/
Pappa

Som tonåring blandar man ofta ihop vem man är med VAD man är. Man söker samhörighet. En liten gemensam nämnare räcker, sport, musik, våld, politik. Gruppen blir barnets identitet. Fullt naturligt. Man känner sig starkare, tryggare, finner gemenskap och stöd. Det är så subkulturer skapas. Skinheads, emosar, skejtare, punkare, hiphopare. Sen växer man upp, oftast, och även om man kanske behåller vissa grundvärderingar och intressen livet ut så finner man att man är så många lager människa till. Inser att man inte måste hålla strikt på gruppens regler eller vara lojal med dess åsikter. För när man som vuxen fortfarande blandar ihop vem man är med vad att man är, så är det inte lika gulligt. Det finns inget mer tragiskt än när en vuxen människa inte vågar tycka om en låt från ”fel” musikgenre, en viss sorts mat, eller typ av klädesplagg, för att de är rädda att det inte ska accepteras av den klicken de simmar i.

”Jag är hårdrockare”, ”Jag är moderat”, ”Jag är feminist”, ”Jag är raggare”. Nej, det är du inte. Du är en tönt. Du röstar kanske på moderaterna, lyssnar på hårdrock, eller anser att alla bör ha samma rätt och förutsättningar oavsett kön. Men du ÄR människa, om än en insnöad och svag sådan som sätter en label på dig själv, som behöver en specifikation att leva efter och luta dig mot. Annars hade du varit du. Du hade varit en egen individ med ett öppet sinne, oändliga möjligheter, tusentals vägväl och miljoner tankar som bara väntar på att tänkas.

Raggare ska vi inte tala om… Gubbar som leker att de bor i Amerika på 50-talet. Jisses. Om vi låtsas att vi inte ser dem så kanske de dör ut. Nej, jag skojar givetvis, Juni. Raggare är värda nästan lika mycket som oss. Fast de luktar bajs. Jag älskar subkulturer. Verkligen älskar. Men jag ogillar trångsynthet. Så mitt tips till dig idag min älskade dotter, är att plocka godbitarna ur allt, och skala bort delarna du inte gillar eller står för.

Puss/
Pappa och gipskattshuligan