Tio gånger per dag gör jag mina barn besvikna eller ledsna.

Tio gånger per dag använder jag min, om inte arga så bestämda röst, för att få dina syskon att lyssna. Att borsta tänderna, snabba sig på, sluta tjafsa med varandra, gå upp, klä på sig, städa sina rum. Tio gånger per dag. Minst. Jag hoppas och ber att de gånger jag fått dem att le är fler, och att de väger tyngre. Det är min tröst. Det kanske är en dålig bortförklaring, ett desperat försök att ursäkta mina egna fel och brister inför mig själv. Men det som ständigt bekymrar mig är hur man ska kunna vara konsekvent i sin barnuppfostran och ändå hela tiden ha glada nöjda barn. Går det, eller måste man ta på sig den här rollen? Elaka pappan. Diktatorn. Gubbjäveln. Jag vet inte. Det jag däremot vet är att..

..tio gånger per dag får jag dåligt samvete för att jag gjort mina barn besvikna eller ledsna.

Puss/
Pappa

”Sluta skrik för helvete, jag orkar inte mer!! Ta ungen innan jag gör något fruktansvärt!!” – och skammen för att jag tänkte det.

Humöret flippar. Frustration. Man tappar all vett och sans. Det blixtrar till. Som att man har glapp i kontakten. Det hemska Shaking baby-syndrome man läst om innan man fick barn verkar helt plötsligt inte lika oförlåtligt. Alla föräldrar har någon gång känt känslan av att tappa kontrollen, tänkt tankar som man aldrig vågar berätta för någon. Och eftersom ingen annan heller vågar det så tror man att man är ensam om det. Man blir rädd för sig själv, fylls av skam, och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Alla som haft småbarn har någon gång råkat ut för det. De som påstår annat ljuger.

Därför vill jag berätta det här för dig Juni, och tänk på det när du själv får barn: Det är helt normalt att tappa tålamodet efter timmar med barnskrik. Våga be någon om hjälp för både barnets och din egen skull. Säg som det är. Att du inte orkar. Ingen tycker att du är en dålig förälder för det. Är ni två så turas om, stötta varann. Är du ensam, ring mig.

Det vore så enkelt att klä in hela ditt första år i ett ljusrosa skimmer. En tillrättalagd söt liten bild. Du skulle aldrig veta om något annat. Du skulle, utan att behöva ljuga, kunna berätta för dina barn och barnbarn om hur du var ett extraordinärt trevligt litet knyte som aldrig skrek, och ha text och bild att backa upp storyn med. Men det vore ju naturligtvis inte sanningen, Juni. Sådana barn finns inte. Även om jag började tro det ett tag. Men nu har du varit missnöjd i två dygn. Otröstlig. Skitjobbigt. Den slumrande mörka varelsen i mig vaknade och började långsamt kravla upp ur djupet. Men i kväll har du varit glad igen. Ingen oförklarlig gråt. Hoppas du får sova bra i natt, gumman.

Puss/
Pappa

En viktig del av föräldrars alla åtaganden och skyldigheter mot sina barn är att dela med sig av den lilla gnutta livserfarenhet man lyckats skrapa ihop på sin resa. Så här kommer ett grundläggande tips för en bekymmersfri promenad genom livet: Glada strumpor!

Det är ett litet knep jag lärt mig av min goda vän, farbror Ala, du vet. Han bär alltid colore down town. Det tog mig några år att klura ut hemligheten, hur han kunde se så förbannat positivt på livets alla prövningar. Men jag knäckte det. Svaret fanns rakt under näsan. För vem kan vara deprimerad i ett par färgglada strumpor? Det måste vara näst intill omöjligt.

Puss/
Pappa

Hej Juni. Jag sitter på ett fik och försöker jobba. Läser lite mail. Skriver några rader till dig. Hittade ett tomt konditori beläget i en trött avkrok av Oxelösunds centrum. Gaveln som Gud glömde. Utsikten eller människoflödet var uppenbarligen inte faktorer som prioriterades vid projekteringen. Inte inredningen, utbudet, eller servicen heller. Det är lunchtid och ändå inget folk. Helt tyst. Ingen musik. Ingen kulör. Men jag ser ändå det vackra i vemodet. Jag gillar det. Oxelösund, Sveriges Tibet. Åk hit om du vill känna dig riktigt jävla ensam. Här kan jag stå mitt på torget i centrumet en hel dag, utan att någon hälsar. Ingen som möter min blick. Jag skulle lika gärna kunna vara en betongsugga eller en lyktstolpe. Sådana här ställen behövs. Ett komplement till att leva.

Tänkte ta en påtår, men servitrisen är fortfarande upptagen så jag avvaktar lite. Hon står på en pall och suddar på griffeltavlan. Ska försöka klämma in en ny rad mellan kaffe och te. En nyhet från det stora landet utanför: Café au lait. Lättare sagt än gjort. Den gamla texten har suttit där sedan öppningen 1976, och är väl ingrodd. Lämnar inte sin plats utan fight. Ironisk nog är det kvinnan som en gång i tiden lade ner hela sin själ i den snirkliga texten, som nu gnuggar frenetiskt för att utplåna alla spår av den samma. Texten alltså. Själen är borta sedan länge.

Nu skiter jag i det här och åker hem till dig.

Puss/
Pappa

Min lilla Milla-klon. När jag ser bilder på din storasyster, från när hon var i din ålder, så har jag svårt att se skillnad på er. Häftigt. Väldigt konsekvent genpool, möjligtvis något fantasifattig. Men varför ändra ett vinnande koncept?

Puss/
Pappa

Juni-Milla-Milla-Juni, fast tvärtom

Jag önskar att tiden gick fortare. Stannade. Hoppade fram. Gick baklänges. Att jag kunde spola den fram och tillbaka efter tycke och smak. De ska bli fantastiskt att få se dig i Millas ålder, eller er båda som tonåringar. Vuxna. Jag längtar. Undrar hur ni kommer att bli. Men jag vill aldrig mista dina gurglande små bäbisljud, dina varma runda kinder. Det är med fascination och nyfikenhet jag ser er växa, utvecklas, men det är även en känsla av kantad av sorg. Jag vill fortfarande ha en puss av min sexåriga Oliver, och betrakta min lilla Milla två år, när hon försöker lösa livets klurigheter. Jag vill ha allt. Inte förut. Inte sedan. Hela tiden!

Puss/
Pappa

Hej Juni, min lilla sockerkorv. Det är inbördeskrig i Syrien. Inbördeskrig i Egypten. Nordkorea kaxar upp sig mot stormakterna. USA har fått sin första svarta president, Barack Obama. Han sitter sin andra mandatperiod nu, efter att ha tagit över efter den alternativbegåvade George W Bush, 2009. Vi har en borglig regering med Fredrik Reinfeldt i spetsen. Ett främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, sitter i riksdagen som vårt fjärde största parti, efter Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Bensinpriset ligger på 15 kronor litern. En Big Mac meny på Mc Donalds 63 kronor. Zlatan Ibrahimovic är vår största fotbollsexport genom tiderna, och har dominerat i lag som Ajax, Juventus, Inter, Milan, Barcelona, och spelar just nu i franska PSG. Kungahuset har blivit ett skämt. Kungen börjar tappa det. Prinsessan Victoria har fått en dotter, Estelle, och nygifta Prinsessan Madeleine väntar barn.

Svenskarna har i stort sett inget att gnälla över, men klagar ändå på allt och alla. Hela tiden. Vi har för lite riktiga problem, så vi greppar desperat tag i de trivialaste av ting, så som uppdiktade utanförskap, höjd skatt, inställda tåg, könskvotering. Genom sociala medier blir det snabbt trendigt att hata eller älska frågorna, att ha en åsikt och brinna för den, och så skapas en illusion av att det verkligen skulle vara viktigt. Och då tycker vi lite synd om oss själva. Men vi sitter inte bara och gnäller, vi agerar också, vi skriver bitska statusrader på facebook och skrockar nöjt åt vår egen putsrolighet, så att det stänker pringleschips och tacos över hela soffan. Det dedikerar vi vår sinande tid åt, medan skrikande stympade barn brinner i Syrien. Stackars oss.

Japp. Så är det här. Hur är det där?

Puss/
Pappa

Klockan är strax över sju, lördag morgon. Du har ätit och vi ligger kvar i sängen. Du ler och gurglar åt mig när jag leker pikaboo. Härligt att se dig utvecklas, nästan att jag tycker mig se förändringen i realtid. Det är en grå himmel utanför och regnet smattrar mot fönstret. Vet inte om vi bott kvar här så länge att du minns huset, samhället, kanske bor vi kvar i Skärblacka än?

I så fall vet du. Att många som varit här har inte varit här. På riktigt. För det räcker inte med några timmar, om man bara passerat på väg 215 genom stadskärnan räknas det inte ens. Det behövs dagar, för vissa ett helt liv. Du måste prata med människorna. Dra in den syremättade luften i lungorna. Stå där på IP-vallen när SIF tar tre poäng. Uppleva de pittoreska restaurangerna och kaféerna, designen, kulturen. Entreprenörerna. Rootsmusiken. Pulsen. Sippa på en drink vid strandpromenaden, känna historiens vingslag, och se solen fräsande försvinna ner bakom Mårängens bryggor. Förvånas över den vågade arkitekturen i centrum. De gröna oaserna längs sågvägen. Närheten till naturen. Först då vet du.

På riktigt.

Eller vänta..

Fel av mig.

Man skulle ju kunna varit här utan att någonsin satt sin fot här. Naturligtvis. Det räcker att man vid något tillfälle råkat passera genom vilket litet brukssamhälle som helst i Sverige, och kanske stannat fem minuter på macken för att köpa en korv. Människorna, mentaliteten, och klädmodet är exakt de samma. Lättläst. Det enda som skiljer de små orterna åt är dialekterna. Här är det enda exotiska inslagen ananasbitarna på hawaiipizzan och möjligtvis någon vilsen Finspångsbo som råkat åka fel. Det finns dock två saker Skärblacka är känt för, reggae och bajslukt. Det ena kommer från pappersbruket och det andra från Kalle Baah. Båda två gör mig smått nostalgisk. Får mig att färdas tillbaka till tre år i slutet av 80-talet då jag gick i skolan här. Högstadiet. Mosstorp. Och även om jag tydligt minns hur jag avskydde litenheten, och inte fort nog kunde fly till världen utanför, och fast jag absolut inte skulle hålla med, ifall jag frågade dåtidens jag, så ser jag tillbaka på den tiden som härlig och bekymmersfri. Jag trodde i min vildaste fantasi aldrig att jag skulle återvända. Men här är jag nu. Efter ett uppehåll på 25 år. Och jag trivs.

Egentligen har det inte hänt någonting, samtidigt är ingenting som förr.

Puss/
Pappa

Stanna lite. Andas. Lätt att man blir fartblind. Tänkte att vi skulle göra ett litet experiment i dag. Ta ditt inre jag och kliv försiktigt ut ur ditt yttre ett tag. Smyg nu bakåt några meter och betrakta dig själv där framme. Lägg märke till hur du beter dig, hur du uppfattas av människorna runt omkring dig. Ser du? Är det samma bild som du målat upp i ditt huvud? Det bör det vara, men är det sällan.

Jag säger inte att du behöver ändra på dig, det vet jag inget om. Och du ska inte försöka leva upp till något du inte är. Naturligtvis inte. Du ska vara dig själv. Hela vägen. Men det svåra är att se sig själv. Alltför många människor har helt skev självbild, vanföreställningar åt det ena eller andra hållet. Egenskaper och egenheter de inte själva kan se, men som påverkar omgivningens tankar om dem negativt, ofta helt i onödan. Ibland behöver man bara bryta sitt jag, stanna världen en sekund för att se saker som de verkligen är, och kanske bli en lite bättre människa.

Och när vi ändå är igång: Det här är mina livfilosofier som jag antagligen tjatat om under hela din uppväxt, men en reminder:
– Tro inte blint på någonting. Lär dig hitta sanningen i lögnen, och lögnen i sanningen. Tänk logiskt och var källkritisk.
– Låt dig gärna rådas och influeras, det är viktigt, men låt dig aldrig utnyttjas eller påverkas. Låt ingen försöka ändra dig. Och det samma gäller tvärtom. Låt folk vara som de är.
-Diskutera helst inte religion eller politik, och aldrig med oliktänkande. Finns ingen anledning. Ingenting du säger eller gör kommer ändra djupt rotade åsikter. Behåll dessa tankar för dig själv. Låt andra vara som de vill, tro vad de vill, tycka vad de vill. Att lägga ner kraft på att försöka omvända eller förändra någon får bara resultatet att personen fortfarande kommer att vara exakt den samma, och tycka precis som innan, medan du blir frustrerad och arg, och till slut bitter och hatisk. Och börjar man bry sig mer om hur andra lever sina liv än sitt eget, då mår man inget bra. Välj bort de dåliga och behåll de bra så kommer allt bli mycket skönare.

Det var mitt lilla pappatips till dig idag. Hoppas du inte tycker att jag bara gaggar.

Puss, älskar dig, min lilla sockerkorv/
Pappa